Fredag kväll. Ja, nu sitter jag här på Addis Abeba flygplats igen. Fyra timmar känns plötsligt väldigt länge, förmodligen för att jag är trött. Steg upp vid kvart i sex i morse, efter att ha legat vaken ett bra tag. Det har varit tidiga kvällarn och morgnar i tre veckor nu, med bara något undantag.
Försökte koppla upp mig mot internet med mina båda mobila bredbandmodem (orange och telenor) men inget av dem hade täckning. Föga förvånande, men det var ju värt ett försök i alla fall. Först senare kom jag på att testa om det fanns något trådlöst - och det gjorde det. Men det var segt och alla sidor funkade inte,
Dagen har varit lugn och skön. Jag lämnade Baraka före åtta i morse. Alla barnen + personal följde mig till stora vägen, där jag sa tack och hej till dem.
Vid vägen mötte Kinuthia och kusinen Wamboi mig. Jag hade sagt till familjen att vi måste åka klockan två, trots att det skulle räcka om vi kom iväg tre. Tur var det att jag var så förutseende, för att jag sagt klockan två betydde att familjen var klar att fara kvart i tre.
Vi åkte i farbroderns matatu (lokal minibuss). Det var hela familjen med mina tre barn, deras tre kusiner, faster och farbror samt läraren Nicholas från Baraka. På vägen plockade vi också upp lärarna Susan och Elocy, som kom från sin kurs i Nairobi. Jag hade med andra ord ett stort, härligt sällskap som vinkade av mig.
Det var lite sorgligt förståss, fast ärligt talat så känns det bra att åka hem nu. Ovanlig känsla. Kan inte påminna mig att jag känt den någon gång förut.
På vägen till flygplatsen stannade vi i Ruai och jag köpte gröna och svarta bönor i en liten bönbutik. De svarta är samma som vi har i Sverige, men de gröna, som är jättesmå, har jag aldrig sett. De är väldigt goda, så nu blir det kenyanska grytor i mitt kök!
De här veckorna har varit både roliga och lite jobbiga. De har gett en del insikter som inte varit så enkla att tackla, men övarlag så är jag nöjd med allting, och framför allt har jag haft roliga och intressanta dagar med barnen och många nya vänner i alla åldrar. Kan man egentligen ha det bättre?
Försökte koppla upp mig mot internet med mina båda mobila bredbandmodem (orange och telenor) men inget av dem hade täckning. Föga förvånande, men det var ju värt ett försök i alla fall. Först senare kom jag på att testa om det fanns något trådlöst - och det gjorde det. Men det var segt och alla sidor funkade inte,
Dagen har varit lugn och skön. Jag lämnade Baraka före åtta i morse. Alla barnen + personal följde mig till stora vägen, där jag sa tack och hej till dem.
Vid vägen mötte Kinuthia och kusinen Wamboi mig. Jag hade sagt till familjen att vi måste åka klockan två, trots att det skulle räcka om vi kom iväg tre. Tur var det att jag var så förutseende, för att jag sagt klockan två betydde att familjen var klar att fara kvart i tre.
Vi åkte i farbroderns matatu (lokal minibuss). Det var hela familjen med mina tre barn, deras tre kusiner, faster och farbror samt läraren Nicholas från Baraka. På vägen plockade vi också upp lärarna Susan och Elocy, som kom från sin kurs i Nairobi. Jag hade med andra ord ett stort, härligt sällskap som vinkade av mig.
Det var lite sorgligt förståss, fast ärligt talat så känns det bra att åka hem nu. Ovanlig känsla. Kan inte påminna mig att jag känt den någon gång förut.
På vägen till flygplatsen stannade vi i Ruai och jag köpte gröna och svarta bönor i en liten bönbutik. De svarta är samma som vi har i Sverige, men de gröna, som är jättesmå, har jag aldrig sett. De är väldigt goda, så nu blir det kenyanska grytor i mitt kök!
De här veckorna har varit både roliga och lite jobbiga. De har gett en del insikter som inte varit så enkla att tackla, men övarlag så är jag nöjd med allting, och framför allt har jag haft roliga och intressanta dagar med barnen och många nya vänner i alla åldrar. Kan man egentligen ha det bättre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar