JAG HAR GJORT DET!

JAG HAR badat i en flod med brunt, skitigt vatten, krokodiler och kobajs! Jaja, det kom inga krokodiler, men de säger i alla fall att de kan finnas där.

Men det var på eftermiddagen det. Dagen idag, måndagen den 11 april, började med att Susan och jag gick/åkte till den andra delen av byn för att träffa Father Chris, en av prästerna i den katolska församlingen här. De är fyra stycken och bor tillsammans i ett stort, fint hus med stor tomt med många träd och blommor. De har också en liten fiskodling i en damm på gården, samt växthus och höns. På det sättet bidrar de till att tjäna in församlingens kostnader för dem själva.

Vi skulle åka matatu dit var det tänkt. En matatu är en minibuss som går i reguljärtrafik mellan olika orter. De följer inga tidtabeller utan kommer hela tiden, från tidigt på morgonen tills det mörknar.
Nu blev det ingen matatufärd på vägen dit, för en bil stannade och erbjöd oss skjuts innan vi hade hunnit fram till stora vägen, och de skulle åt samma håll som vi, så vi fick åka ända till hållplatsen där vi skulle stiga av. På hemvägen däremot fick jag äntligen åka matatu, så nu kan jag det också.

Efter lunch gick jag så med alla barnen + Joseph, trädgårdsmästaren, och Maggie, kokerskan, till floden. Det var 46 barn och gissa om vi hade roligt! Vi badade på två ställen, först på ett ställe där det var jättegrunt och sedan på ett ställe där det var djupt på den sidan vi var, så jag och de större barnen bar över de små till andra sidan där de kunde bada. Alla var så glada och hade så roligt i vattnet! Det var verkligen kul.

Precis när vi hade börjat gå hem råkade Father Chris komma med prästernas picup och en av deras trädgårdsmästare. Hur gör man om man har en picup och vill skjutsa hem 46 barn och tre vuxna, dvs totalt 51 personer? Jo man sätter tre på passagerarsätet, sju i baksätet och de övriga 41 på flaket. Självklart.

Vi kom lyckligt hem och det enda att tillägga är väl att jag har varit försiktig med solen, men inte tillräcklig försiktig.

Ifall du har hört/läst något om demonstrationer i Nairobi idag, så kan jag meddela att jag är långt ifrån dem och med andra ord helt säker. Våran social worker Aggi blev däremot fast i kaoset och har inte kommit tillbaka ännu.

Idag var det den första riktiga skollovsdagen och sedan i fredags har cirka 30 av de 68 som bor här, fått åka till någon förälder eller anhörig. Några fler kan nog komma att åka iväg under de närmaste dagarna men drygt hälften har ingen som bryr sig om dem.

Det utspelar sig en märklig blandning av sorg och glädje när barnen ska åka. De kommer att sakna sina vänner, några vet att de inte kommer att få äta sig mätta på hela lovet och på andra sätt ha det sämre än här.

De är också ledsna för att de ska åka iväg när jag är här, något som jag med största tacksamhet och ödmjukhet fått konstatera.

Samtidigt vill de förstås träffa de anhöriga de har och de vet att de är lyckligt lottade som har några och är glada över att få åka iväg härifrån ett tag.

För dem som är kvar är det nästan enbart sorg. De är ledsna för att kompisarna åker och för att de inte har någon att åka till. Men de är också glada för att jag är här och att vi ska göra saker varje dag.

Igår berättade förresten Elocy att barnen hade sagt "Många som kommer hit lovar att de ska komma tillbaka, men de gör aldrig det, men Elisabet är våran bästa vän för hon kom tillbaka".
Det är också något som man blir både glad och sorgsen av att höra...