Det är onsdag kväll och jag har varit här i en vecka. Igår skaffade jag äntligen ett modem för mobilt bredband och idag fick jag igång det efter diverse strul. För att spara batteri på både kameran och datorn kommer jag dock inte att lägga in några bilder medan jag är här. Vi har ingen ström och jag vill inte springa hos grannarna ideligen för att få ladda. Bättre då att snåla.
Lägger in hela veckans dagboksanteckningar nu på en gång.
Torsdag kväll 7 april. Här börjar min dagbok från barnhemmet.
Sitter på sängkanten i mitt rum här på Baraka. Är trött och slut i huvudet efter en lång men underbar dag.
Den började klockan 4 med att jag inte kunde somna om.
På Arlanda hade jag hjälp med de sju tunga säckarna av min svåger och en god vän som jobbar där. Trots enträgna försök fick jag inte checka in dem utan extra kostnad. Det gick på 6200. Surt, även om jag hade fått pengar.
Resan gick sedan bra. Till Rom där vi mellanlandade för tankning var det väldigt lite folk på planet och jag hade tre säten för mig själv. Kunde med andra ord ligga ner och sov gott, trött som jag var.
Fredag morgon. Längre än så hann jag inte innan JB anlände. NU sitter jag här på sängkanten igen. Barnen är redan igång med att ta upp vatten, städa och andra morgonsysslor. Jag fortsätter och skriver en stund.
Från Rom till Addis Adeba var det desto med folk och det var bara att sitta Med nackkudde går det ändå hyfsat bra att sova, även om man vaknar till titt som tätt. Tidigt på morgonen väcktes man av personalen med den sedvanliga heta våta tygservetten så man kunde "tvätta av sig" innan frukust.
Sedan satt jag och tittade ner på det afrikanska landskapet under. Mest höga bergsplatåer, emmellanåt skrynklade av branta sänkor.
I Addis skulle jag enligt biljetten åka vidare kloclan 10.30, men upptäckte vid halv 10 att planet avgick klockan 10! Det var tydligen ändrat, men jag hade inte fått något meddelande om det.
Framme i Nairibi gick det mycket lättare än jag hade väntat mig. Passkontrollen var före bagageutlämningen, och den gick faktiskt smidigt. Jag hade ju redan visum och inresepapperet hade jag fyllt i på planet. Så efter lite bläddring i passet, någon fråga, en stämpel och en signatur fick jag gå vidare.
Bagagevagnarna är större där än på Arlanda, så jag klarade mig med två stycken och kände mig förvånansvärt stark när jag kastade upp 20 kilos-säckarna på varandra!
Till tullen var det sedan bara 15 meter. De ställde 100 frågor och jag var tvungen att öppna en säck + börja öppna en till, när en av dem till slut sa "Let her go" till den andre.
Nu har det blivit fredag kväll och ännu en fantastisk dag är till ända.
När jag väl fick börja rulla mina bagagevagnar mot utgången var det bara några meter kvar och plötsligt såg jag Masila och hennes chaufför stå där och mitt slit var plötsligt över, nästan innan det ens hade startat! Snacka om att ha gruvat sig i onödan.
Vi lastade in grejerna i picupen och oss själva i framsätet, som inte är tänkt för två personer. Hon är ju dessutom inte jätteliten, och inte jag heller, men vi har ju gjort det förr och det gick bra den här gången också.
När vi kom fram till Baraka hörde vi barnen jubla på långt håll när de hade sett bilen,
och så snart de hade sett att jag satt i den ropade de högt ELISABET IS COMING, ELISABET IS COMING och hoppade och klappade händerna. Det var ett övervälmande mottagande. Sedan fick jag 80 kramar av barn och personal. Helt underbart.
Tröttheten var som bortblåst när jag kastade boll och hoppade långrep med barnen, gick omkring och tittade på allt de ville visa mig eller satt och pratade med personalen. "I kväll ska vi dansa för dig" sa de. Och "Skulle inte dina barn följa?" och "Vi har längtat efter dig och bett för dig". Och mycket, mycket annat. De är så underbara.
Jag fick middag och te inne hos Susan, en av lärarna och efter det gick jag till matsalen där barnen väntade på att få börja sjunga och dansa. Min lilleman Kuria satt i mitt knä, utom när han eller jag dansade. Jätteroligt var det! Men tröttheten började göra sig påmind och till slut var jag tvungen att säga att nu är det sista dansen för jag orkade inte längre. Sov gott här i min sköna säng.
Ett första djur fick jag förresten se igår: En liten ödla inne på personaldamhålet-i-golvet!
I morse åt jag frukostmajsgröten hos Susan. När barnen haft sin fredagsmorgonsamling med flagghissning och bön, delade vi ut mjukisdjur, pennor och en del av kläderna. Glädjen var stor. Jag tog en massa bilder som jag ska lägga ut när jag är i Sverige igen.
Idag var det sista skoldagen före höstlovet. Det innebär att de inte hade några lektioner, utan bara en samling i början av dagen och en i slutet. Däremellan var det fri lek.
Det finns en herrcykel här som en del av de större barnen kan cykla på. Det är inte så vanligt som i Sverige att man kan cykla här, så de trodde knappt sina ögon när det visade sig att jag kan det. Det var minsann första gången jag har cyklat till jubel!
Sedan hjälpte jag och några av de större killarna dem som inte kan cykla att prova. De skulle ha haft en liten cykel insåg jag då. Tror jag ska kolla vad en cykel kostar eller om det går att få tag i en begagnad barncykel.
På eftermiddagen gick jag en lång promenad på ett par timmar med lärarna Susan, Elocy och Nicholas. Det var trevligt att se mer av omgivningarna.
Sedan var det snart middag och dans. Nu sover alla och jag sitter här och tänker på hur härliga de är. En av många saker som utmärker dem, är vanan att uttrycka känslor. "Jag vill att du ska stanna här för alltid", "Jag vill inte åka härifrån på lovet nu när du är här", "Du betyder så mycket för oss och är så glada för att du vill vara här". Det är bara några av de saker jag får höra från barnen.
Kuria, min lille 5-åring, vägrar inse eller kanske snarare acceptera att jag inte kan swahili. Han kommer hela tiden och viskar saker på swahili i mitt öra, och jag varken hör eller förstår. Men det tar han ingen notis om. Eller jo, en sak bad han sin syster säga till mig på engelska: Här rapporterar barnen till de vuxna om de tycker att någon har burit sig dumt åt, och han ville att hon skulle rapportera till mig att hon hade försökt ta av honom ficklampan som han fått av mig! Av någon anledning gjorde hon inte det - men jag fick höra det i alla fall. Underbara unge!
Lägger in hela veckans dagboksanteckningar nu på en gång.
Torsdag kväll 7 april. Här börjar min dagbok från barnhemmet.
Sitter på sängkanten i mitt rum här på Baraka. Är trött och slut i huvudet efter en lång men underbar dag.
Den började klockan 4 med att jag inte kunde somna om.
På Arlanda hade jag hjälp med de sju tunga säckarna av min svåger och en god vän som jobbar där. Trots enträgna försök fick jag inte checka in dem utan extra kostnad. Det gick på 6200. Surt, även om jag hade fått pengar.
Resan gick sedan bra. Till Rom där vi mellanlandade för tankning var det väldigt lite folk på planet och jag hade tre säten för mig själv. Kunde med andra ord ligga ner och sov gott, trött som jag var.
Fredag morgon. Längre än så hann jag inte innan JB anlände. NU sitter jag här på sängkanten igen. Barnen är redan igång med att ta upp vatten, städa och andra morgonsysslor. Jag fortsätter och skriver en stund.
Från Rom till Addis Adeba var det desto med folk och det var bara att sitta Med nackkudde går det ändå hyfsat bra att sova, även om man vaknar till titt som tätt. Tidigt på morgonen väcktes man av personalen med den sedvanliga heta våta tygservetten så man kunde "tvätta av sig" innan frukust.
Sedan satt jag och tittade ner på det afrikanska landskapet under. Mest höga bergsplatåer, emmellanåt skrynklade av branta sänkor.
I Addis skulle jag enligt biljetten åka vidare kloclan 10.30, men upptäckte vid halv 10 att planet avgick klockan 10! Det var tydligen ändrat, men jag hade inte fått något meddelande om det.
Framme i Nairibi gick det mycket lättare än jag hade väntat mig. Passkontrollen var före bagageutlämningen, och den gick faktiskt smidigt. Jag hade ju redan visum och inresepapperet hade jag fyllt i på planet. Så efter lite bläddring i passet, någon fråga, en stämpel och en signatur fick jag gå vidare.
Bagagevagnarna är större där än på Arlanda, så jag klarade mig med två stycken och kände mig förvånansvärt stark när jag kastade upp 20 kilos-säckarna på varandra!
Till tullen var det sedan bara 15 meter. De ställde 100 frågor och jag var tvungen att öppna en säck + börja öppna en till, när en av dem till slut sa "Let her go" till den andre.
Nu har det blivit fredag kväll och ännu en fantastisk dag är till ända.
När jag väl fick börja rulla mina bagagevagnar mot utgången var det bara några meter kvar och plötsligt såg jag Masila och hennes chaufför stå där och mitt slit var plötsligt över, nästan innan det ens hade startat! Snacka om att ha gruvat sig i onödan.
Vi lastade in grejerna i picupen och oss själva i framsätet, som inte är tänkt för två personer. Hon är ju dessutom inte jätteliten, och inte jag heller, men vi har ju gjort det förr och det gick bra den här gången också.
När vi kom fram till Baraka hörde vi barnen jubla på långt håll när de hade sett bilen,
och så snart de hade sett att jag satt i den ropade de högt ELISABET IS COMING, ELISABET IS COMING och hoppade och klappade händerna. Det var ett övervälmande mottagande. Sedan fick jag 80 kramar av barn och personal. Helt underbart.
Tröttheten var som bortblåst när jag kastade boll och hoppade långrep med barnen, gick omkring och tittade på allt de ville visa mig eller satt och pratade med personalen. "I kväll ska vi dansa för dig" sa de. Och "Skulle inte dina barn följa?" och "Vi har längtat efter dig och bett för dig". Och mycket, mycket annat. De är så underbara.
Jag fick middag och te inne hos Susan, en av lärarna och efter det gick jag till matsalen där barnen väntade på att få börja sjunga och dansa. Min lilleman Kuria satt i mitt knä, utom när han eller jag dansade. Jätteroligt var det! Men tröttheten började göra sig påmind och till slut var jag tvungen att säga att nu är det sista dansen för jag orkade inte längre. Sov gott här i min sköna säng.
Ett första djur fick jag förresten se igår: En liten ödla inne på personaldamhålet-i-golvet!
I morse åt jag frukostmajsgröten hos Susan. När barnen haft sin fredagsmorgonsamling med flagghissning och bön, delade vi ut mjukisdjur, pennor och en del av kläderna. Glädjen var stor. Jag tog en massa bilder som jag ska lägga ut när jag är i Sverige igen.
Idag var det sista skoldagen före höstlovet. Det innebär att de inte hade några lektioner, utan bara en samling i början av dagen och en i slutet. Däremellan var det fri lek.
Det finns en herrcykel här som en del av de större barnen kan cykla på. Det är inte så vanligt som i Sverige att man kan cykla här, så de trodde knappt sina ögon när det visade sig att jag kan det. Det var minsann första gången jag har cyklat till jubel!
Sedan hjälpte jag och några av de större killarna dem som inte kan cykla att prova. De skulle ha haft en liten cykel insåg jag då. Tror jag ska kolla vad en cykel kostar eller om det går att få tag i en begagnad barncykel.
På eftermiddagen gick jag en lång promenad på ett par timmar med lärarna Susan, Elocy och Nicholas. Det var trevligt att se mer av omgivningarna.
Sedan var det snart middag och dans. Nu sover alla och jag sitter här och tänker på hur härliga de är. En av många saker som utmärker dem, är vanan att uttrycka känslor. "Jag vill att du ska stanna här för alltid", "Jag vill inte åka härifrån på lovet nu när du är här", "Du betyder så mycket för oss och är så glada för att du vill vara här". Det är bara några av de saker jag får höra från barnen.
Kuria, min lille 5-åring, vägrar inse eller kanske snarare acceptera att jag inte kan swahili. Han kommer hela tiden och viskar saker på swahili i mitt öra, och jag varken hör eller förstår. Men det tar han ingen notis om. Eller jo, en sak bad han sin syster säga till mig på engelska: Här rapporterar barnen till de vuxna om de tycker att någon har burit sig dumt åt, och han ville att hon skulle rapportera till mig att hon hade försökt ta av honom ficklampan som han fått av mig! Av någon anledning gjorde hon inte det - men jag fick höra det i alla fall. Underbara unge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar