Kan du skänka kläder och skor?

När jag åker till Baraka den 6 april hoppas jag ha med mig 2x23 kg barnkläder och skor. Det får man nämligen checka in på Ethiopian Airlines som jag åker med. Det lilla jag själv behöver ryms i kabinväskan.

Har du kläder och skor i storlek från 4 år till vuxen (de äldsta är 20 år) som du kan skänka så tar jag tacksamt emot det. Även lakan och badlakan behöver de. Kanske har du vänner och bekanta som du också kan fråga?

Om du bor i Älvsbyn, Piteå, Skellefteå, Umeå, Sundsvall eller Uppsala kan jag hämta grejerna. Annars får vi komma på något sätt att frakta hit dem, till exempel posten eller med någon bekant.

Hör av dig till mig, antingen genom en kommentar här i bloggen, på facebook, kalimera eller mejl till litet.bidrag@gmail.com

(Anledningen till att jag inte ber om leksaker är att jag har fått 36 jättefina nya mjukisdjur från ICA Nära Amiralsgatan i Malmö. Tack Rickard! Det kommer att räcka till alla små barn.)


När jag var där i januari fick jag vara med när kläder som mina reskamrater på Rosa Bussarna hade lämnat till barnen. Det var väldigt roligt att se hur glada de blev! Här är några bilder från det tillfället.

Jag fick också dela ut några mjukisdjur som reskamraten Christiane hade med sig från sina yngre släktingar. Här är några bilder på barnen som fick leksakerna.

Jag kommer naturligtvis att fota även i april, så att du sedan får se att det du skänkt kommer till användning och glädje. Tack snälla på förhand för att du vill bidra!

Behoven är stora

Baraka za Ibrahim Children Centre är inte bara skolan och barnhemmet i Kamulu, utan det finns även ett likadant ställe i Kibera, det stora slumområdet i Nairobi.

Masala Praxedes var lärare i många år innan hon för 10 år sedan pensionerade sig och startade skolan och barnhemmet i Kibera. Hon började med några få elever och ett par lärare. Idag går cirka 500 elever i skolan där. De flesta bor hos föräldrar eller anhöriga i Kibera, men ett 50-tal är föräldralösa och bor på barnhemmet. Personalen består av tio lärare, en socialarbetare/fritidsledare, en husmor och en städare/vaktmästare.

Masila berättar om skolan och barnhemmet. Några av personalen i bakgrunden.

Skolgården i Kibera är som en oas i slumkvarteren.

I samband med valen i Kenya i slutet av 2007 var det länge oroligt i landet med stridigheter mellan olika stammar. Inte minst i Kibera, där det bor många människor från hela landet på en liten yta, var det våldsamma upplopp. Barn blir lidande på ett särskilt sätt i sådana situtioner och Masila ville ta de yngsta från Kibera för att de skulle få en lugnare uppväxtmiljö. Hon hade ärvt lite mark i Kamulu och bestämde sig för att bygga en skola och ett barnhem även där. De tretton yngsta barnen och två lärare flyttade dit. Lärarna är Susan och Elocy som fortfarande arbetar där, idag tillsammans med tre till lärare, en socialarbetare/fritidsledare, en husmor, en städerska och en vaktmästare. Det bor 50 barn där och ytterligare 10 går i skola där.

Elocy, Susan och Nicholas, tre av lärarna i Kamulu.

Aggi, social worker/fritidsledare.

I det här rökiga plåtskjulet rör husmor Margreth i grytorna.

Masila driver alltså idéelt två skolor och barnhem för totalt cirka 560 barn och 25 anställda. Det gör hon med egna  medel, bidrag och gåvor. Hon lägger förstås mycket tid på att få in pengar, men hon gör också mycket arbete som att köpa alla mat och annat som behövs och köra dit det. Dessutom har hon en vuxen begåvningshandikappad son som bor hemma och som hon varje dag skjutsar till och från hans dagverksamhet, samt ytterligare två vuxna barn och ett barnbarn som hon hinner med. HON ÄR EN FANTASTISK KVINNA med ett stort hjärta som brinner för föräldralösa och övergivna barn och för att alla barn ska få gå i skola.

Hur hon egentligen klarar att finansiera verksamheten vet jag inte, men eftersom båda skolorna är godkända av staten får hon ett statsbidrag till driften av dem. Det räcker dock inte långt, utan pengarna kommer till största delen från organisationer och privata donatorer. Och en sak är säker; trots det oerhörda arbetet som hon och personalen gör, så räcker det inte. En del månader har hon knappt pengar till mat och löner.

Behoven är stora, både materiellt och på andra sätt. Det liv barnen har fått är väldigt mycket bättre än det de hade innan - men det är långt ifrån så bra som barn borde få ha det.

För mig blev det så tydligt när jag var där att det faktiskt går att göra något härifrån Sverige för att det ska bli lite bättre för dem. Jag bestämde mig redan där för tre saker som jag ville och vill göra för dem:
1) Köpa trummor till skolan eftersom barnen dansar och sjunger så mycket, men inte hade några riktiga trummor. Det gjorde jag också och den glädje jag fick se var mångfallt värdefullare än de kronor som trummorna kostade.
2) Samla in pengar så att de får elektricitet dragen fram till tomtgränsen. Det kommer jag att skriva mer om i nästa inlägg.
3) Sponsra tre barn så att de får möjlighet till fullständig skolgång och sedan en utbildning. Det kommer jag också att skriva mer om senare.

Eftersom jag nu har bestämt mig för att åka dit igen i april, så har jag också börjat samla in kläder, skor, leksaker, lakan och badlakan som jag ska ta med. Om du har kläder och/eller skor för barn från 4 år och upp till vuxenstorlekar (de äldsta i Kamulu är 17 år och de äldsta i Kibera är 20) eller något av det andra som du inte använder, så får du väldigt gärna skänka det, så tar jag med det och delar ut till barnen.

Jag ska skriva mer om även detta i nästa inlägg och även visa några bilder från när barnen fick saker under veckan jag var där. Sedan kommer jag förstås att fota när sakerna som jag har med mig delas ut, så du får se att de kommer fram och kommer till glädje och användning.

Om du bor i  Älvsbyn, Piteå, Skellefteå, Umeå, Sundsvall eller Uppsala, eller kan ta sakerna till något av dessa ställen, så kan jag hämta dem. Det är det enklaste sättet, annars får vi försöka komma på någon annan lösning, till exempel posten.

Jag vill redan nu säga TACK så väldigt mycket alla godhjärtade människor. Asante sana! (Tack så mycket!)

Sången, dansen, trummorna

Kanske har du, som jag hade, en bild av afrikaner att de alltid sjunger och dansar. Det gör de också. Det är bara det att jag hade inte föreställt mig att de dansar och sjunger SÅ mycket som de gör! De gör det hela tiden! De kan inte gå några steg utan att sjunga och åtminstone klappa i händerna. Ja, lite överdriver jag nu, men faktum är att de sjunger och dansar oerhört mycket, och om det finns något i närheten som kan fungera som trumma, så spelar de på den.

Barnen på barnhemmet är inget undantag. Första dagen efter middagen frågade en av de större flickorna lite tyst om jag ville höra en sång. När jag svarade "Självklart!" vände hon sig om och ropade "Hon vill höra en sång!" och alla barnen kom springande. De drog in en plasttunna, en av pojkarna började trumma på den, tog upp sången på afrikanskt försångarvis och alla stämde in med sång och dans. Eller inte riktigt alla förresten, de yngsta barnen kom och satte sig intill mig och i mitt knä.

Där satt vi och gungade med och bara njöt. Det blev inte bara en sång, utan sång efter sång efter sång... hela kvällen. Det var helt fantastiskt roligt och kändes som om det var den bästa kvällen i mitt liv! Sedan ville de att jag också skulle dansa och de jublade och applåderade av glädje när jag gjorde det.

Till slut kom fritidsledaren och sa till mig "Kan du vara snäll och gå till ditt rum så vi kan lägga barnen". De skulle aldrig ha slutat annars! Sedan sjöng och dansade de för mig varje kväll hela veckan.

 Skolan hade inga trummor så plasttunnan fick ett annat liv än att ha vatten i.

Man tar vad man har. Ett flygplan funkar bra som trummpinne.

Innan jag åke därifrån köpte jag tre trummor till skolan.

Det blev succé och barnen ville dansa hela natten sista kvällen. 

LIVSGLÄDJE

Den fantastiska livsglädje som dessa barn har i sången och dansen, den går inte att beskriva. De tindrar, de lever, de njuter, de älskar livet, dansen, sången, trummorna. I sången har de varandra och inga bekymmer. Hakuna matata.

Jambo

Jambo bwana

Habari gani?

Mzuri sana

Wageni wakaribishwa

Kenya yato

Hakuna matata

Kenya nchi nzuri

Nchi ya jaamabu

Nchi kupendeza

Hakuna matata 

Kenya yeto

Hakuna matata

Kenya wote

Hakuna matata

Hej

Hej sir

Hur står det till?

Tack bra

(Alla) besökare är välkomna

(till) Kenya vårt land

Inga bekymmer

Kenya är ett bra land

Ett vackert land 

Ett fridfullt land

Inga bekymmer

Vårt Kenya

Inga bekymmer

Alla kenyaner

Inga bekymmer

Dagbok från barnhemmet

När jag var där i januari skrev jag dagbok varje kväll. Den finns i min Afrikablogg på den här sidan. Första dagboksinlägget är det 10:de uppifrån och det sista är det översta på sidan.

Barnens rum

Det finns fyra sovsalar på barnhemmet, två för pojkar och två för flickor. De bor 10-14 stycken i varje rum. De som är äldre än 14 år har ett rum och de yngre ett.

Förutom var sin säng, har varje barn en plåtlåda och en krok på väggen för sina saker.

Lådorna står lite varstans.

Malaria är ett stort hälsoproblem i Kenya, som i många andra afrikanska länder. Ofta har den inhemska befolkningen inte råd att skydda sig mot sjukdomen. När personal från Rosa Bussarna (http://www.rosabussarna.com/) hälsade på i Kamulu, hade de med sig myggnät till barnens sängar. Det fanns nät på några sängar sedan tidigare, men de var så trasiga så de fyllde ingen funktion.

Myggnäten hade inte blivit uppsatta, trots att de även hade lämnat krokar och verktyg att sätta upp dem med. Jag satte upp näten på alla barnens sängar när jag var där. Det kändes väldigt bra att göra något som verkligen innebar en liten förbättring för dem.

Det blev kanske inte så snyggt, men bra blev det!

En vanlig morgon innan skolan börjar

Dagen börjar tidigt på Baraka. Det ljusnar vid 6-tiden och då är redan en del av barnen i full färd med att ta upp vatten ur brunnen till morgonens sysslor. De har "brunnsjour" det vill säga de turas om att ta upp vatten enligt ett schema.

Brunnen är djup och det är tungt att veva upp vattnet även med en ganska liten hink. Det behövs mycket vatten på morgonen så det blir många varv att veva.

Tvättar sig gör alla på morgonen, på lite olika sätt.

Några har städdag. Barnen skurar varje morgon alla klassrum, sovsalar, hallar och som här på bilden, betongplattan framför husen.

Några kanske passar på att tvätta lite kläder innan frukost.

Ungefär klockan halv åtta dricker de en mugg lös majsgröt till frukost. Tjugo över åtta börjar skoldagen.

Baraka på Facebook!

Du som är facebookanvändare kan få info om när den här bloggen uppdateras genom att "Gilla" bloggens gemenskapssida på Facebook. Den heter "Baraka za Ibrahim Children Centre i Kamulu, Nairobi" och du hittar den enklast genom att bara skriva baraka i sökrutan.

Skolan

Det är fem klasser i skolan, varav två förskoleklasser. Barnen är mellan 4 och 17 år och det finns fem lärare.
Så gott som all undervisning sker på engelska. Det är bara swahililektionerna och en ganska stor del av de yngre barnens timmar som är på swahili.

Klassrummen är enkla men funktionsdugliga. De har väldigt lite skolmaterial så nästan alla lektioner går till så att läraren berättar allt och de äldre barnen skriver upp mycket av det läraren säger. Det finns bara klassuppsättning av någon enstaka lärobok, det finns inga kartböcker eller annat som är självklart i svenska skolor. Pengarna att driva skolan räcker helt enkelt inte till.
Eftersom det inte finns någon elektricitet där, så kan de inte använda filmer, datorer eller liknande hjälpmedel.
De har mycket sång och dans på schemat och en hel del idrott.

Den yngsta förskoleklassen "nursery school", 4-5-åringar.

Förskoleklassen "pre-primary school", 6-åringar.

Klass 1, 7-9-åringar, beroende på när de kommit till BzI och fått börja skolan.

"Primary school" är obligatoriskt i Kenya, men det är bara en bråkdel av alla barn i slumområdena som går i skola. Det finns ingen kontroll på om de går i skola, och om de är föräldralösa och har småsyskon att ta hand om, kan de inte gå. Det finns också många föräldrar som inte själva har gått i skola och som inte tycker att det verkar vara nödvändigt.

Klass 2-3, 8-11-åringar, återigen beroende på hur gamla de var när de började skolan.

Klass 4-5, 10 år och äldre. De äldsta är 17 år.

Lärarna gör ett fantastiskt jobb. Trots de små resurserna lär de eleverna alla viktiga kunskaper. De ger också barnen något annat som är lika viktigt; en tro på framtiden, höga ambitioner och ett starkt självförtroende.

En dag kom en av pojkarna som är 10 år, till mig och sa: "Elisabet, jag vill berätta en sak för dig. Nu bor ju vi barn här. Vi går i skola här och vi leker här. Men sedan ska vi flytta. En del flyttar till Nairobi och en del flyttar till andra städer. Och då ska vi bli någonting. Till exempel jag, jag ska bli pilot."

Att få vara med om att ett barn som blivit övergivet, levt på gatan och utsatts för mycket sådant som barn inte ska behöva uppleva, kommer och säger något sådant, med en sådan inlevelse och självtillit som denna pojke gjorde, är en upplevelse som rotar sig i själen. Kan jag göra något för att han ska ha möjlighet att lyckas? tänker man.



Livsglädje

Barnen som bor på BzI har alla varit gatubarn under kortare eller längre tid. Flera av dem har en eller två föräldrar som har dött i aids. I Kenya är det i princip omöjligt för en ensamstående förälder utan arbete att klara att försörja sina barn. De måste leva på det de hittar och kan få tag i under dagen. För oss som aldrig har varit i närheten av den situationen är det svårt, eller snarare omöjligt, att förstå hur man kan överge sina barn, men det är antagligen så att när situationen blir övermäktig, känns det på något sätt som om det är det bästa för barnen.

De här barnen har alltså dels varit med om att en eller båda föräldrarna har dött. Sedan har de blivit övergivna av den andra föräldern. En del har då sökt sig till anhöriga som inte heller har klarat att ta hand om dem och kört iväg dem.

De har då tvingats leva på gatan. Ätit det de kunnat hitta. Sovit där det varit möjligt. Inte haft några ägodelar förutom de trasiga och smutsiga kläder de haft på sig. Blivit utsatta för våld och övergrepp. Våldtagna.

 Flera av barnen kommer från Kibera som är ett stort slumoråde i Nairobi.

Man beräknar att det bor 1 miljon människor i Kibera, och antalet växer ständigt.

Majoriteten av dem som bor där är barn eftersom familjerna ofta är stora och medelåldern låg.

Många vuxna dör i aids.

Många familjer består av bara barn.

När föräldrarna dör tvingas de större barnen ta föräldraansvar för sina yngre syskon.

Barnen har tagit hand som sig själva och varandra. De har hållit ihop. De har klarat sig.

Så småningom har de hittats av någon socialarbetare, präst, polis eller någon annan som sett deras situation och sett till att de fått komma till Baraka.

Där har de fått en säng, en filt, några begagnade kläder och en plåtlåda att ha sina få ägodelar i. De får äta sig mätta och får gå i skola.

När jag kom dit trodde jag att jag skulle möta sorgsna och sargade barn. Och visst kunde man märka på dem att de har mycket sorg och trauman inom sig. Men det är inte det man slås av. Tvärtom; de har en livsglädje och en tacksamhet som jag aldrig sett någon annanstans. Det är en glädje som inte finns i Sverige. Det är en tacksamhet som man nog bara kan känna om man vet hur det är att inte ha någonting.

Några bilder på barn på BzI i Kamulu