Hemma

Resan gick bra och nu är jag hemma i stan.

För första gången fick jag äntligen se alperna från ovan.

Nu ska jag sova!

Trött men nöjd

Fredag kväll. Ja, nu sitter jag här på Addis Abeba flygplats igen. Fyra timmar känns plötsligt väldigt länge, förmodligen för att jag är trött. Steg upp vid kvart i sex i morse, efter att ha legat vaken ett bra tag. Det har varit tidiga kvällarn och morgnar i tre veckor nu, med bara något undantag.

Försökte koppla upp mig mot internet med mina båda mobila bredbandmodem (orange och telenor) men inget av dem hade täckning. Föga förvånande, men det var ju värt ett försök i alla fall. Först senare kom jag på att testa om det fanns något trådlöst - och det gjorde det. Men det var segt och alla sidor funkade inte,

Dagen har varit lugn och skön. Jag lämnade Baraka före åtta i morse. Alla barnen + personal följde mig till stora vägen, där jag sa tack och hej till dem.

Vid vägen mötte Kinuthia och kusinen Wamboi mig. Jag hade sagt till familjen att vi måste åka klockan två, trots att det skulle räcka om vi kom iväg tre. Tur var det att jag var så förutseende, för att jag sagt klockan två betydde att familjen var klar att fara kvart i tre.

Vi åkte i farbroderns matatu (lokal minibuss). Det var hela familjen med mina tre barn, deras tre kusiner, faster och farbror samt läraren Nicholas från Baraka. På vägen plockade vi också upp lärarna Susan och Elocy, som kom från sin kurs i Nairobi. Jag hade med andra ord ett stort, härligt sällskap som vinkade av mig.

Det var lite sorgligt förståss, fast ärligt talat så känns det bra att åka hem nu. Ovanlig känsla. Kan inte påminna mig att jag känt den någon gång förut.

På vägen till flygplatsen stannade vi i Ruai och jag köpte gröna och svarta bönor i en liten bönbutik. De svarta är samma som vi har i Sverige, men de gröna, som är jättesmå, har jag aldrig sett. De är väldigt goda, så nu blir det kenyanska grytor i mitt kök!

De här veckorna har varit både roliga och lite jobbiga. De har gett en del insikter som inte varit så enkla att tackla, men övarlag så är jag nöjd med allting, och framför allt har jag haft roliga och intressanta dagar med barnen och många nya vänner i alla åldrar. Kan man egentligen ha det bättre?

Den som lever får se

Idag var det sista dagen här på Baraka. På morgonen åkte kokerskan Maggie och jag till Ruai som är en liten stad cirka 1 mil härifrån, och handlade mat på supermarketen där. Jag ville bjuda barnen på en önskemiddag och då valde de spagetti och chapati. Vi handlade grejer till det och en god sås med potatis och bönor.

På eftermiddagen gjorde barnen och några av personalen chapati till alla. Middagen blev en fest där alla åt sig mätta, något som de ofta inte får. Det var glada och lyckliga barn som sedan sjöng, dansade och pratade hela kvällen.

De är fantastiskt goa och säger att de kommer att gråta när jag far, att de kommer att sakna mig och att de alltid kommer att minnas mig och önska att jag snart kommer tillbaka. Den som lever får se när det blir.

Då har man krockat i Afrika!

En utfärd med Chris för att göra ett bankärende i Buruburu i Nairobi, slutade inte som det var tänkt. Vi krockade med en bil som körde om en bil som vi mötte - och satt plötsligt fast, tre bilar i varann. Som tur var blev ingen allvarligt skadad, men jag har i alla fall en redig bula och ett blåmärke på benet. Föraren och passageraren i bilen som orsakade olyckan gav mig ett klart intryck av att vara drogade. De såg till att snabbt ta sig till sjukhus för att slippa prata med polisen och när de kom tillbaka gjorde de tecken till bilens ägare, som då hade kommit, att de inte ville prata med polisen. Några alko- eller drogtest gjordes inte.
Efter två timmar på polisstationen kunde vi äntligen göra vårt bankärende och fick sedan skjuts tillbaka till Kamulu av en vän till en vän till Chris.

Fast innan vi åkte hem åt vi en pizza och det var SÅ GOTT! Inte nog med det; på Pizza Hut fanns en RIKTIG TOALETT! Vilken lycka! Meningen med olyckan måste ha varit att jag skulle få komma dit!

Vad mer? Jo Esther, flickan med malaria, är pigg idag. Hon tog två tabletter igår och redan idag på morgonen märktes det skillnad. Under dagen har hon blivit precis som vanligt. Vilket svammel av alla som hävdar att malaria inte går att bota.

Malaria och ett annat barnhem

Idag fick en av flickorna malaria. Eller rättare sagt fick diagnosen. Hon började känna sig dålig igår.
Själv hittade jag en liten insekt i hårbotten. Den hade bitit sig fast. Fick ett myggbett i kväll också, men jag käkar ju Lariam så jag är inte orolig.
Dessutom hittade jag en flerbening i sängen för första gången i kväll och såg en jättespindel på toan.

Idag åkte vi och badade igen, för sista gången. Det känns verkligen bra att ha fått ge barnen glädje och upplevelse.

Idag har jag också besökt ett annat barnhem som ligger i östra delarna av Nairobi, alldeles intill ett slumområde som heter Congo. Standarden där är mycket lägre än här. Barnens sängar står jättetrångt och det finns i stort sett ingen plats för deras kläder. Gården de har går knappast att leka på och pojkarna sover i ett plåtskjul. Men det var glada barn, hela och rena och jättefina. Jag hoppas få anledning att besöka dem igen.

City och hemlängtan

En sak undrade jag över i nio veckor i vintras. Men glömde kolla när jag var hemma. Nu har jag funderat på det igen i två och en halv veckor: Hur kommer det sig att Orion syns på södra stjärnhimlen?

Kenyatta Airport är very buzy. Vi ligger under den östra utflygningen (eller vad det nu heter) och man ser hur det lyfter plan med bara några minuters mellanrum hela dygnet. På fredag är det min tur att åka med. Märkligt nog så längtar jag hem lite grann. Det är så gott som första gången. Eller för att vara exakt så är det fjärde gången. När jag var på BB längtade jag hem nåt fruktansvärt, alla tre gångerna. Men annars har jag aldrig gjort det. Trodde inte att jag kunde. Det är en intressant erfarenhet. Känns faktiskt rätt bra!

Idag var jag in till stan igen. Det är rätt kul för nån timme, även om det är rusktigt stökigt där.

Det finns saker man inte förstår förrän efter ett tag.

Det tog till exempel två veckor innan jag fattade varför det alltid ligger ett trasigt skrivhäfte utanför toaletterna.
De tar ett blad när de behöver papper till toabesöket.

Det tog också lång tid innan jag förstod hur många här ser på vita. Först pratar de och är så vänliga, trevliga och öppna, och sedan plötsligt så frågar de efter pengar. De tror att man är en money machine med outtömliga resurser. Och att tigga är ingen skam här. Det är en möjlighet som man bör ta vara på.

En sak som jag inte har förstått ännu är, om de har bättre mörkerseende än vita, eller i alla fall än mig. Igår gick vi den långa vägen från kyrkan i mörker. Jag hade i och för sig ficklampan med mig, och den första biten hade jag inte klarat att gå utan, men barnen bara travar på, rakt fram över gropar och stenar.
Den andra biten däremot, där jag vet att vägen är någorlunda jämn (ja inte med svenska vägmått mätt, men jämfört med andra vägar vi går här) hade jag den släckt för att träna att gå i mörker utan att se. Det gick faktiskt över förväntan, men om inte barnen hade varit med hade jag knappast klarat det. Det verkar helt klart som om de ser bättre i mörker. Kan det vara så?
 

Mzungo är less på dammiga vägar!

Ett tag är det charmigt med alla dammiga vägar, men det stadiumet har jag passerat. Just nu är jag så less på dem så jag vet inte vad. Om jag bodde här, skulle jag väl antagligen landa i någon slags acceptans, antar jag. Vad skulle man annars kunna göra???

Mzungo betyder vit människa och det andra jag är less på är att höra folk prata om mig men inte veta vad de säger. Det vill säga, jag hör att de säger mzungo, men sedan förstår jag inte något av vad de säger. Det händer hela tiden. Det känns lite oförskämt, men jag antar att det är svenskt att se det så. De manar säkerligen inget illa. De bara inte tänker på att jag fattar att de pratar om mig.

En annan lustig språkgrej, är att en del av de mindre barnen envisas med att prata kiswahili med mig. Jag säger till dem att prata engelska, och då säger de: "Elisabet this is" och sedan kommer resten på kiswahili igen. När jag tydligt inte förstår, upprepar de vad de sagt. På kiswahili. Det är precis som om de inte accepterar att jag inte förstår.

Faktum är att jag tror jag skulle lära mig språket ganska ganska snabbt om jag var här en längre tid. Jag har redan fått kläm på en hel del och jag har börjat uppfatta de ord jag kan, när de pratar.
Nästa gång jag åker hit ska jag nog sätta mig på skolbänken och läsa en kurs i Kiswahili för utlänningar.

En tredje sak som jag är less på är att äta så mycket. De äter som om de trodde att det är sista gången de ser mat. Och de öser på ännu mer åt mig, trots att jag alltid säger att jag vill ha lite. Som tur är, är det flera av barnen som inte blir mätta på de portioner de får, så det finns alltid någon som vill äta upp det jag inte orkar.

Glad Påsk!

Skärstorsdag
Gjorde en shoppingtur på förmiddagen tillsammans med Kinuthia, min stora pojke, och hans kusin Irene. Köpte lite saker som barnen behöver och mat till familjen för att täcka deras kostnader för att barnen är där under lovet.

Sedan gick jag tillbaka till Baraka och fick ett hjärtligt mottagande av alla underbara barn. Mat, prat, ballonger, kamning är några av eftermiddagens nyckelord. Eftermiddagen satt jag ute och barnen sjöng och dansade. Sedan kom lärarna Susan och Elocy från sin kurs i stan, Så resten av kvällen har jag umgåtts med dem.

Långfredag
I Sverige gör den här dagen väl sig inte skäl för namnet, men här gör den det. Jag bestämde mig för att gå med i processionen "The way of the cross" för att se hur det går till. Det visade sig vara en mycket låååång vandring från en kyrka till en annan, med korsbärare och stopp på de tretton "stationerna", enligt katolsk sed och med afrikansk touch, det vill säga; vi gick vääääldigt lååååångsaaaaamt. Det gick så långsamt så jag bestämde mig efter cirka halva vägen att gå tillbaka till Baraka. Jag hade ändå inte tänkt vara med på mässan. Och tur var det, för de som var med kom inte tillbaka förrän en 6-7 timmar senare! Mamma mia så mycket meningslös religiositet det finns.

Resten av dagen har jag umgåtts med Aggi, som kom för att hämta sina sista grejer, och med barnen förstås. Maggi, kokerskan, gjorde en hårknut på mig med svart löshår. Det blev jättefint och förtjusningen bland både barn och vuxna var stor.

Aggi skrev också recept på chipata åt mig idag, så när jag kommer hem, ska jag göra det. De gör också en böngryta som är jättegod, ska även ta recept på den.

Det värsta är att de ger mig så mycket mat hela tiden.

Tisdag 19 april
Idag har jag varit på Nairobi National Museum, vilket var mycket intressant, med dels en utställning om Afrikas djur, dels en om Kenyas kultur och historia. Mina tre barn, deras tre kusiner, grannens två barn och deras kusin följde med. Barnens farbror skjutsade oss i sin matatu.

Sedan såg vi ormhuset som hör till museet och åt sedan lunch på ett traditionellt ställe där de grillar get utomhus och serverar med ugali (fast barnen ville hellre ha pommes frites, så det fick det bli). Jättegott! Maten kommer på en bricka och alla tar från den och äter med fingrarna.

Därefter åkte vi till en djurpark som ligger alldeles innanför entrén till Nairobi National Park. För mig som var på fantastiska safarier i januari var det rätt slätstruket att se djuren inhängnade, men för barnen som aldrig sett dem i verkligheten, var det fantastiskt roligt. Och att de skulle få en rolig dag var ju själva poängen med utflykten.

Kvällen har jag sedan tillbringat med först den ena familjen och sedan den andra. Kuria, lilleman, ville att jag skulle sova hos dem i natt, i den säng som han delar med två andra barn. Jag tackade vänligt nej.

Onsdag 20 aprilTog två promenader med barnen idag, varav den på eftermiddagen gick till floden Athy, som är Kenyas längsta/största flod. Inte mycket vatten nu i den dock.

Det är mycket intressant att bo hos en familj så här, men också lite påfrestande, för man är hela tiden delvis beroende av deras tider och göromål. Och så måste man vara proppmätt JÄMT.

Men det går bra och i morgon ska jag gå tillbaka till Baraka.
 

Äkta vardagsliv

Måndag 18 april. Idag är det verkligen fullmåne och den lyser ljust och klart i kväll.

Jag åkte och badade i swimmingpoolen idag igen med barnen på förmiddagen. Det var lika roligt som förra gången men lite kallare eftersom solen inte behagade vara framme hela tiden.

Efter lunch packade jag ihop en del av mina grejer och gick till "andra sidan" där mina barn nu bor under lovet. De har en grannfamilj som har ett stort fint hus och jag bor hos dem nu i några dagar. Hela kvällen var jag dock hos barnen och deras faster och farbror. Det är jätteroligt att få vara med om ett vanligt vardagsliv hos en kikoyofamilj. Kikoyo är stammen som de tillhör - något som är väldigt viktigt i det här landet.

Jag förstår med och mer hur lite man förstår av samhället här, om man inte förstår stamm-situationen. Väldigt mycket kretsar kring vilken stam man tillhör och det påverkar en rad saker i livet.

I kväll fick jag inte bara äta kikoyosk mat utan även se den tillagas. Det var en jättegod gryta med potatis, bönor, tomat och något grönt med små blad som jag inte kunde lista ut vad det var, och namnet på kikoyo hjälpte mig föga... Väldigt gott var det i alla fall. Problemet här är att man får så stora portioner.

I morgon blir det en utflykt med alla barn.

Man kan inte förstå allt

Söndag 17 april
Kan börja med att berätta att precis som jag anade så är det mer fullmåne i kväll. Kan någon förklara varför den ser full ut här, redan ett par dagar innan den verkligen är det? Så är det ju inte hemma.

I morse började vi dagen med en lång promenad till ett ställe där Palmsöndagsprocessionen skulle starta. När vi kom fram sjöng kören redan och åsnan var riggad med en vagn, dekorerad i rött som är Palmsöndagens färg. Det var röda band och röda ballonger och uppe på kärran hade de bundit fast en plaststol. Där skulle nu inte Jesus sitta, som i Bibelns berättelse, utan den äldste "huvudfadern" som är en gammal irländsk präst, som borde ha pensionerat sig för länge sedan. Efter åsnan med präst på vagn gick allt folket med palmkvistar i händerna och sjöng Hosianna och andra omkväden.

Vi gick långt, säkert ett par km, innan vi var framme vid kyrkan, där mässan tog vid. Ibland blir jag så trött av att inte förstå, och så blev det idag, så jag orkade inte sitta kvar, utan gick ut efter en stund. Där var många barn så jag var sysselsatt och definitivt inte ensam.

Efter den långa promenaden hem, satt vi i skuggan och pratade en stund, jag och några av barnen. Sedan kastade jag lite boll med en liten kille som heter Jovi och gick sedan för att vila. Lyckades faktiskt slumra till en stund. Jag har vaknat vid fyra eller ännu tidigare varje morgon sedan jag kom hit. Det beror naturligtvis på att vi lägger oss tidigt och att jag inte behöver mer än fem-sex timmars sömn, men det är ju onödigt tidigt, så jag tänkte försöka vrida fram dygnet någon timme. Får se i morgon om jag lyckats.

Efter det rensade jag gröna bönor från småsten och skräp tillsammans med några av barnen. Det är när man gör sådant man får nya perspektiv på EU-regler och andra normer som vi rör oss med i Sverige. Vilka bevis finns det egentligen för att hygien överhuvudtaget spelar någon roll för om tillagad mat är tjänlig eller ej? Det är sådana funderingar man får.

Tog sedan en kort promenad för en pratstund med husmor Gorete och umgicks med barnen en stund innan det var dags att äta. I kväll var det sång och dans igen efter två kvällars uppehåll.

Idag har ytterligare två barn blivit hämtade för att få åka iväg ett tag under lovet. Fjorton av dem som är kvar har ingen känd anhörig eller någon som vill kännas vid dem. Att de är kvar är ju förståeligt, men det finns ytterligare 28 som har någon som ibland brukar ta dem härifrån, i flera fall är det till och med föräldrarna - men trots det är de kvar här under lovet. Det är många saker man inte förstår här i Kenya.

Fullmåne?

Lördag 16 april
Började dagen med att tvätta lite. Har nu anpassat så bra så jag tvättade fötterna och skorna i tvättvattnet när jag var klar med kläderna. Snart är jag en fullfjädrad afrikanska!

Nej, sanningen att säga så är skillnaderna i tänkesätt och attityder ibland oerhört mycket större än man kan tänka sig. Det gäller inte minst synen på barn, men också arbete, samhälle och mycket annat.

En lustig antikulturkrock (eller vad man ska kalla det)  inträffade dock igår. Agneta hade sagt att hon (vi) skulle gå klockan halv 9. Eftersom all erfarenhet av afrikansk tid säger mig att då kommer vi iväg tidigast vid 9, så satt jag i godan ro och höll på med något, och var inte allt klar, när hon vid pass 10 över 8 kommer och säger att hon är klar! Snacka om att jag blev förbluffad!

Efter frukosten idag hoppade jag långrep med några av barnen och sedan unnade jag mig lite fotbad och annan lugn och ro. Det är skönt att vara ensam en stund ibland.

Innan lunchen sparkade jag boll med några av barnen. Till lunch åt vi ugali, som vi faktiskt inte får så ofta här nu. Ugali är basföda/en av standardrätterna i den här delen av världen. Majsmjölsmos. Mättande, inte dåligt men knappast något kulinarisk orgasm.

På eftermiddagen inträffade en annan "lustig" kulturkrock. Även den handlade om att passa tiden... Jag är ju ingen expert på att komma i tid som alla som känner mig vet, men när en grupp barn har en tid att passa så anser jag ju att de bör komma i tid. Klockan två idag skulle jag gå med de större barnen till kyrkan, där de deltar i dop- och konfirmationsundervisning. Den skulle börja klockan tre, så vi hade gott om tid, även om vi inte skulle komma iväg klockan två.

Precis när vi var färdiga att börja gå, kom två bilar, och det visade sig vara några personer som skulle ge några sängar till barnhemmet. Det behövs verkligen nya sängar, så det var toppen att de kom - men
det innebar att vi inte kunde börja gå, för barnen skulle bära in sängdelarna och sedan ville de ta ett foto med alla barn när sängarna var ihopsatta.

"Bättre sent än aldrig" sa husmor och skrattade nekande när jag tyckte att vi kunde gå. De mindre barnen var ju kvar och kunde fotas. Jag blev småirriterad över inställningen, men tog skeden i vacker hand som det heter, och satte mig för att vänta.

Klockan gick och gick och gick och jag blev mer och mer irriterad. "Hur ska något någonsin kunna börja fungera i det här landet om de lär barnen att de inte behöver komma i tid ens till undervisning???" tänkte jag med upprörda svenska tankar.

Nåväl, till slut kom vi iväg, cirka 45 minuter för sent. Jag skyndade på ungarna - men när vi var nästan framme sa de plötsligt "There is teacher". Det visade sig att hon som håller i undervisningen var lika sen som oss och inte hade hunnit fram än.

Vad säger man??? Har jag förstått det här med afrikansk tid nu???

I kväll satt jag och flera av barnen ute i fullmånens sken och tittade på den innan vi åt en mycket sen middag. Om det nu var fullmåne. Egentligen tror jag inte det, för de tidigare gångerna jag upplevde fullmåne i Afrika, trodde jag att den var full minst två kvällar innan den verkligen var det. Antagligen är det så nu också.
 

Bad med mera

Onsdag 13 april
Att jag lyckades fixa bredbandet är väl uppenbart.

Idag började jag dagen med att sova ovanligt länge, ända till 7. Fast jag hade varit vaken ett bra tag vid 5-tiden också. Efter frukost tvättade jag lite kläder och lekte sedan med barnen, tills Mona, en irländsk kvinna, kom på besök. Hon har varit här förut ett par gånger.

Efter lunch gick jag in till byns centrum, där mina barn (som nu bor hos sin farbror och faster) och deras två jämnåriga kusiner kom och mötte mig. Det blev en trevlig eftermiddag hemma hos dem och det var härligt att se dem så glada och väl omhändertagna. Har varit lite orolig för att de inte skulle bli det, men den oron verkar lyckligtvis vara obefogad.

Kvällen avslutades som vanligt med sång och dans och under natten hörde jag hynerorna yla i närheten.

Torsdag 14 april
Åh vilken rolig dag! Vi bokade en svart matatu och åkte till en swimmingpool som finns på en stor privat highschool inte långt härifrån. 50 barn var lyckliga i tre timmar och jag var i vattnet hela tiden!Snacka om att vara trött och hungrig sen...!

På eftermiddagen gick jag en kort promenad med Aggi, hon som är social worker här, men nu har fått ett annat jobb och flyttar i morgon. Separationer är jobbiga för barnen, och det var många tårar i kväll.

Både av trötthet efter badet och av sorgsenhet för att det var hennes sista kväll här, blev dansen rätt avslagen och jag föreslog en tidig kväll. Även om flera av barnen protesterade till att börja med, så blev det en tidig kväll, och det var absolut behövligt.

Fredag 15 aprilJag gick med Aggi till stora vägen när hon skulle fara, och vi hade mycket att prata om, så det tog lång tid innan jag kom tillbaka.

Då tog jag en kort promenad med 17-åriga Elizabeth, och det uppskattade hon mycket. Hon skulle verkligen behöva få komma härifrån och få möjlighet till bättre skolgång och mer stimulans överhuvudtaget. Ja det gäller förstås inte bara henne, utan alla barn. Förhållandena här är långt ifrån tillräckliga.

På eftermiddagen satt jag i skuggan med några av barnen och pratade och blev friserad. De kan inte nog ofta tala om att de vill ha mjukt hår som jag, och de tror jag retas när jag säger att jag skulle vilja ha sånt hår som de har. Tänk så det kan vara.
I kväll kom Susan och Elocy hem från sitt college. De vidareutbildar sig genom att intensivläsa på loven, så de har varit i Nairobi hela veckan, men nu är de här igen och det är roligt.

Beíng an orphan is not a crime

Tisdag 12 april
Idag åkte jag och husmor Gorete in till stan för att köpa solskyddsmedel. Det var en så kallad upplevelse att åka i en trång, obekväm och skakig matatu på den gropiga vägen in till Nairobi. En timma ungefär tog det, men då kom vi också riktigt downtown.

Vi hittade snabbt allt jag skulle ha och lite till på en stor supermarket, men sedan ville jag ha ett safari.com mobilt bredband också och det visade sig vara lättare sagt än gjort.Modemen var slutsålda sedan förra veckan. Jag bestämde mig då för att testa Orange som kör på 3G och alltså bör ha god teckning och bra hastighet överallt.

Det var det säkert också, men jag valde också att skaffa till möjligheten att fylla på med pengar via mobiltelefonen - och det visade sig vara ett misstag, för det finns ingen täckning för Orange i mobilen här. Ska försöka lösa det i morgon.

När vi väl hade gjort alla ärenden, åt vi lunch på ett enkelt hak dit inga turister hittar. Sedan tog vi oss hem den långa vägen igen. Resten av dagen har gått i lugnets tecken eftersom jag var "lite" slut efter stan. Nairobi är ingen lek för den som tycker att Skellefteå är för stort och trafikstockningen vid E4:an hemsk...

I kväll läste Elizabeth som är 17 år och inte har några kända anhöriga en dikt som hon har skrivit. Här är de två första verserna.

Being an orphan
In isolation I cried; who would listen to my cries?
I could not understand the mess I might have done
that could justify the prize I pay as an orphan.
One could really wonder whether surely I deserved this.
And if I did, to what extend?
For being an orphan is not a crime.

We used to have friends when my parents were alive.
They claimed to love me and visited us occasionally.
Now that my parents are dead they no longer come to our place.
They acted hypocracy and desert me when I need them.
Someone should tell them
being an orphan is not a crime.

JAG HAR GJORT DET!

JAG HAR badat i en flod med brunt, skitigt vatten, krokodiler och kobajs! Jaja, det kom inga krokodiler, men de säger i alla fall att de kan finnas där.

Men det var på eftermiddagen det. Dagen idag, måndagen den 11 april, började med att Susan och jag gick/åkte till den andra delen av byn för att träffa Father Chris, en av prästerna i den katolska församlingen här. De är fyra stycken och bor tillsammans i ett stort, fint hus med stor tomt med många träd och blommor. De har också en liten fiskodling i en damm på gården, samt växthus och höns. På det sättet bidrar de till att tjäna in församlingens kostnader för dem själva.

Vi skulle åka matatu dit var det tänkt. En matatu är en minibuss som går i reguljärtrafik mellan olika orter. De följer inga tidtabeller utan kommer hela tiden, från tidigt på morgonen tills det mörknar.
Nu blev det ingen matatufärd på vägen dit, för en bil stannade och erbjöd oss skjuts innan vi hade hunnit fram till stora vägen, och de skulle åt samma håll som vi, så vi fick åka ända till hållplatsen där vi skulle stiga av. På hemvägen däremot fick jag äntligen åka matatu, så nu kan jag det också.

Efter lunch gick jag så med alla barnen + Joseph, trädgårdsmästaren, och Maggie, kokerskan, till floden. Det var 46 barn och gissa om vi hade roligt! Vi badade på två ställen, först på ett ställe där det var jättegrunt och sedan på ett ställe där det var djupt på den sidan vi var, så jag och de större barnen bar över de små till andra sidan där de kunde bada. Alla var så glada och hade så roligt i vattnet! Det var verkligen kul.

Precis när vi hade börjat gå hem råkade Father Chris komma med prästernas picup och en av deras trädgårdsmästare. Hur gör man om man har en picup och vill skjutsa hem 46 barn och tre vuxna, dvs totalt 51 personer? Jo man sätter tre på passagerarsätet, sju i baksätet och de övriga 41 på flaket. Självklart.

Vi kom lyckligt hem och det enda att tillägga är väl att jag har varit försiktig med solen, men inte tillräcklig försiktig.

Ifall du har hört/läst något om demonstrationer i Nairobi idag, så kan jag meddela att jag är långt ifrån dem och med andra ord helt säker. Våran social worker Aggi blev däremot fast i kaoset och har inte kommit tillbaka ännu.

Idag var det den första riktiga skollovsdagen och sedan i fredags har cirka 30 av de 68 som bor här, fått åka till någon förälder eller anhörig. Några fler kan nog komma att åka iväg under de närmaste dagarna men drygt hälften har ingen som bryr sig om dem.

Det utspelar sig en märklig blandning av sorg och glädje när barnen ska åka. De kommer att sakna sina vänner, några vet att de inte kommer att få äta sig mätta på hela lovet och på andra sätt ha det sämre än här.

De är också ledsna för att de ska åka iväg när jag är här, något som jag med största tacksamhet och ödmjukhet fått konstatera.

Samtidigt vill de förstås träffa de anhöriga de har och de vet att de är lyckligt lottade som har några och är glada över att få åka iväg härifrån ett tag.

För dem som är kvar är det nästan enbart sorg. De är ledsna för att kompisarna åker och för att de inte har någon att åka till. Men de är också glada för att jag är här och att vi ska göra saker varje dag.

Igår berättade förresten Elocy att barnen hade sagt "Många som kommer hit lovar att de ska komma tillbaka, men de gör aldrig det, men Elisabet är våran bästa vän för hon kom tillbaka".
Det är också något som man blir både glad och sorgsen av att höra...

Söndag 10 april på eftermiddagen.

Efter frukost var det dags att gå till kyrkan. Det är en lång promenad som tar cirka en timme i de små barnens fart. Fast här säger alla alltid att det "bara är en kort promenad" vart man än ska. Förra gången jag var här var det till och med någon som sa att det var en kilometer så jag trodde det skulle ta cirka en kvart.

Att vara med på en kenyansk katolsk mässa är något helt annat än att gå i kyrkan i Sverige eller i katolska kyrkor i Europa. Man sjunger, dansar och skrattar, men man talar också väldigt länge och mycket. Överhuvudtaget är de otroligt talbenägna - det ska ständigt talas och tackas och förmanas och predikas. Hur de vuxna orkar förstår jag inte, och att barnen sitter tyst och lyssnar är rent obegripligt.

Jag hade blivit förvarnad om att det skulle vara kallt och regnigt. När vi gick hem från kyrkan var det 31 grader och sol. Jag fryser inte, om man säger så. Tänk att jag åkte skidor i meterdjup snö för två veckor sedan! Känner mig mycket priviligierad!

Det har faktiskt kommit några regnskurar, men de är väldigt små och korta. Inga skyfall här inte.

Efter lunchen som bestod av ris och någon slags små bönor eller linser, var jag tvungen att vila en stund. Sov dock bara högst någon minut, men det var ändå skönt.

Sedan har jag suttit ute i skuggan med barnen och lekt, pratat och sjungigt.

Nu har det blivit kväll. Åt middag medf Susan, en av lärarna, och vi hade ett intressant och viktigt samtal om vårat gemensamma projekt. Hon och två andra lärare känner att det är dags för dem att gå vidare och utveckla sitt engagemang för barn som inte har någon som bryr sig om dem. Det kommer jag att skriva om så småningom.

Sedan var det dans med barnen som vanligt.

Lördag 8 april

På lördagsförmiddagar är det tvätt av skoluniformen som gäller för barnen. Eftersom lovet har börjat var det extra viktigt idag och jag sa att jag kunde tvätta några av de små barnens kläder. Jag fick god hjälp av några av tjejerna och dessutom ackompanjemang av Kinuthia på trummorna, där vi stod böjda över tunnorna med tvätt.
Olivia som är tvätterska här är en av de lataste personer jag har träffat i hela mitt liv. Hennes man är i och för sig snäppet värre. Nu när hon inte behövde tvätta själv tog hon chansen att ta lakanen från alla pojkarnas sängar och få dem tvättade, något som hon gör alltför sällan själv. Det var med andra ord en redig tvätthög vi tog oss igenom och ryggen var inte så lite trött efteråt. Men roligt var det, med sång och trummor till.

Resten av förmiddagen satt jag i skuggan framför flickornas hus, omgiven av barn som pratade, visade, frågade, kammade mig och kände på mig. Kombinationen av beröring- och kontaktbehov och nyfikenhet som de alla bär på, gör mig synnerligen intressant att noggrant undersöka. De är till exempel mäkta inponerade av att blodådrorna syns genom huden och följer dem med fingret längs mina armar. Vi kastade också lite boll och jag fick visa att jag kan hoppa hopprep.

Till lunch fick vi besök av ett par bybor som hade med sig mat, läsk och bananer till alla barn och personal. De var här även en gång i julas och bjöd alla barnen på fest, och nu kom de för att det lider mot påsk. Underbara människor!

Efter lunchen gick jag på en lång promenad över stäppen och jordbruksmarkerna, tillsammans med alla stora barn som ville följa (det blev 26 stycken) till ett annat stycke mark som Masila också äger och där hon odlar bland annat spenat och bananer.
Det var en trevlig promenad och där hoppade ungarna ner i en liten vattendamm för bevattning som finns på området. Det var så lyckliga och hade så roligt så det var en fröjd utan dess like att se.
När vi kom tillbaka var det snart dags för middag, som för omväxlings skull inte var bönor och kikärtor, utan kokt spenat, potatis och nybakad chapati, och sedan blev det sång och dans som vanligt.

Jag vet inte om jag kan förmedla något av alla känslor som rör sig inom mig här, men idag hände en sak som gör mig tårögd varje gång jag tänker på det. Mutunga, en av pojkarna som är i 11 år, sa till mig: "Jag är så lycklig för att du är här, för när jag ser dig känns det som om jag har en förälder."

Ett livstecken

Det är onsdag kväll och jag har varit här i en vecka. Igår skaffade jag äntligen ett modem för mobilt bredband och idag fick jag igång det efter diverse strul. För att spara batteri på både kameran och datorn kommer jag dock inte att lägga in några bilder medan jag är här. Vi har ingen ström och jag vill inte springa hos grannarna ideligen för att få ladda. Bättre då att snåla.
Lägger in hela veckans dagboksanteckningar nu på en gång.

Torsdag kväll 7 april. Här börjar min dagbok från barnhemmet.
Sitter på sängkanten i mitt rum här på Baraka. Är trött och slut i huvudet efter en lång men underbar dag.
Den började klockan 4 med att jag inte kunde somna om.

På Arlanda hade jag hjälp med de sju tunga säckarna av min svåger och en god vän som jobbar där. Trots enträgna försök fick jag inte checka in dem utan extra kostnad. Det gick på 6200. Surt, även om jag hade fått pengar.

Resan gick sedan bra. Till Rom där vi mellanlandade för tankning var det väldigt lite folk på planet och jag hade tre säten för mig själv. Kunde med andra ord ligga ner och sov gott, trött som jag var.

Fredag morgon. Längre än så hann jag inte innan JB anlände. NU sitter jag här på sängkanten igen. Barnen är redan igång med att ta upp vatten, städa och andra morgonsysslor. Jag fortsätter och skriver en stund.

Från Rom till Addis Adeba var det desto med folk och det var bara att sitta Med nackkudde går det ändå hyfsat bra att sova, även om man vaknar till titt som tätt. Tidigt på morgonen väcktes man av personalen med den sedvanliga heta våta tygservetten så man kunde "tvätta av sig" innan frukust.

Sedan satt jag och tittade ner på det afrikanska landskapet under. Mest höga bergsplatåer, emmellanåt skrynklade av branta sänkor.

I Addis skulle jag enligt biljetten åka vidare kloclan 10.30, men upptäckte vid halv 10 att planet avgick klockan 10! Det var tydligen ändrat, men jag hade inte fått något meddelande om det.

Framme i Nairibi gick det mycket lättare än jag hade väntat mig. Passkontrollen var före bagageutlämningen, och den gick faktiskt smidigt.  Jag hade ju redan visum och inresepapperet hade jag fyllt i på planet. Så efter lite bläddring i passet, någon fråga, en stämpel och en signatur fick jag gå vidare.

Bagagevagnarna är större där än på Arlanda, så jag klarade mig med två stycken och kände mig förvånansvärt stark när jag kastade upp 20 kilos-säckarna på varandra!

Till tullen var det sedan bara 15 meter. De ställde 100 frågor och jag var tvungen att öppna en säck + börja öppna en till, när en av dem till slut sa "Let her go" till den andre. 

Nu har det blivit fredag kväll och ännu en fantastisk dag är till ända.

När jag väl fick börja rulla mina bagagevagnar mot utgången var det bara några meter kvar och plötsligt såg jag Masila och hennes chaufför stå där och mitt slit var plötsligt över, nästan innan det ens hade startat! Snacka om att ha gruvat sig i onödan.

Vi lastade in grejerna i picupen och oss själva i framsätet, som inte är tänkt för två personer. Hon är ju dessutom inte jätteliten, och inte jag heller, men vi har ju gjort det förr och det gick bra den här gången också.

När vi kom fram till Baraka hörde vi barnen jubla på långt håll när de hade sett bilen,
och så snart de hade sett att jag satt i den ropade de högt ELISABET IS COMING, ELISABET IS COMING och hoppade och klappade händerna. Det var ett övervälmande mottagande. Sedan fick jag 80 kramar av barn och personal. Helt underbart.

Tröttheten var som bortblåst när jag kastade boll och hoppade långrep med barnen, gick omkring och tittade på allt de ville visa mig eller satt och pratade med personalen. "I kväll ska vi dansa för dig" sa de. Och "Skulle inte dina barn följa?" och "Vi har längtat efter dig och bett för dig". Och mycket, mycket annat. De är så underbara.

Jag fick middag och te inne hos Susan, en av lärarna och efter det gick jag till matsalen där barnen väntade på att få börja sjunga och dansa. Min lilleman Kuria satt i mitt knä, utom när han eller jag dansade. Jätteroligt var det! Men tröttheten började göra sig påmind och till slut var jag tvungen att säga att nu är det sista dansen för jag orkade inte längre. Sov gott här i min sköna säng.

Ett första djur fick jag förresten se igår: En liten ödla inne på personaldamhålet-i-golvet!

I morse åt jag frukostmajsgröten hos Susan. När barnen haft sin fredagsmorgonsamling med flagghissning och bön, delade vi ut mjukisdjur, pennor och en del av kläderna. Glädjen var stor. Jag tog en massa bilder som jag ska lägga ut när jag är i Sverige igen.

Idag var det sista skoldagen före höstlovet. Det innebär att de inte hade några lektioner, utan bara en samling i början av dagen och en i slutet. Däremellan var det fri lek.

Det finns en herrcykel här som en del av de större barnen kan cykla på. Det är inte så vanligt som i Sverige att man kan cykla här, så de trodde knappt sina ögon när det visade sig att jag kan det. Det var minsann första gången jag har cyklat till jubel!

Sedan hjälpte jag och några av de större killarna dem som inte kan cykla att prova. De skulle ha haft en liten cykel insåg jag då. Tror jag ska kolla vad en cykel kostar eller om det går att få tag i en begagnad barncykel.

På eftermiddagen gick jag en lång promenad på ett par timmar med lärarna Susan, Elocy och Nicholas. Det var trevligt att se mer av omgivningarna.

Sedan var det snart middag och dans. Nu sover alla och jag sitter här och tänker på hur härliga de är. En av många saker som utmärker dem, är vanan att uttrycka känslor. "Jag vill att du ska stanna här för alltid", "Jag vill inte åka härifrån på lovet nu när du är här", "Du betyder så mycket för oss och är så glada för att du vill vara här". Det är bara några av de saker jag får höra från barnen.

Kuria, min lille 5-åring, vägrar inse eller kanske snarare acceptera att jag inte kan swahili. Han kommer hela tiden och viskar saker på swahili i mitt öra, och jag varken hör eller förstår. Men det tar han ingen notis om. Eller jo, en sak bad han sin syster säga till mig på engelska: Här rapporterar barnen till de vuxna om de tycker att någon har burit sig dumt åt, och han ville att hon skulle rapportera till mig att hon hade försökt ta av honom ficklampan som han fått av mig! Av någon anledning gjorde hon inte det - men jag fick höra det i alla fall. Underbara unge! 

Nu!

Om ett dygn sitter jag på flyget! Förhoppningsvis har jag checkat in allt bagage utan allt för stort besvär och har slappnat av. Med lite tur är det någon ledig plats bredvid mig så jag kan lägga mig ner på sätena.

Jag måste än en gång få säga ett jättetack till alla som bidragit med kläder, skor, lakan, mjukisdjur, pennor och lite andra småsaker till barnen! Jag har 4 stycken 20 kg:s säckar färdigpackade i bilen och ska packa ytterligare 40 kg i morgon. Helt fantastiskt!

Tack också för alla pengar! Idag passerades det helt otroliga 12 000 kronors-strecket! Aldrig kunde jag drömma om en sådan respons. Det innebär att även om Ethiopian vill ha fullt betalt för incheckningen, så räcker pengarna till strömmen och lite annat. Självklart hoppas jag fortfarande på att jag inte behöver betala eller i alla fall bara en mindre summa, så att pengarna kan användas direkt till barnen. Det vore underbart.

Jag är i Kenya till den 29 april. Troligen kommer jag att ha mycket begränsade möjligheter att blogga och då på långsamma linor. Räkna därför inte med annat än enstaka inlägg i bloggen och inga bilder förrän jag kommer tillbaka.

För övrigt fyller jag år i morgon! Vilken present!