Efter frukost var det dags att gå till kyrkan. Det är en lång promenad som tar cirka en timme i de små barnens fart. Fast här säger alla alltid att det "bara är en kort promenad" vart man än ska. Förra gången jag var här var det till och med någon som sa att det var en kilometer så jag trodde det skulle ta cirka en kvart.
Att vara med på en kenyansk katolsk mässa är något helt annat än att gå i kyrkan i Sverige eller i katolska kyrkor i Europa. Man sjunger, dansar och skrattar, men man talar också väldigt länge och mycket. Överhuvudtaget är de otroligt talbenägna - det ska ständigt talas och tackas och förmanas och predikas. Hur de vuxna orkar förstår jag inte, och att barnen sitter tyst och lyssnar är rent obegripligt.
Jag hade blivit förvarnad om att det skulle vara kallt och regnigt. När vi gick hem från kyrkan var det 31 grader och sol. Jag fryser inte, om man säger så. Tänk att jag åkte skidor i meterdjup snö för två veckor sedan! Känner mig mycket priviligierad!
Det har faktiskt kommit några regnskurar, men de är väldigt små och korta. Inga skyfall här inte.
Efter lunchen som bestod av ris och någon slags små bönor eller linser, var jag tvungen att vila en stund. Sov dock bara högst någon minut, men det var ändå skönt.
Sedan har jag suttit ute i skuggan med barnen och lekt, pratat och sjungigt.
Nu har det blivit kväll. Åt middag medf Susan, en av lärarna, och vi hade ett intressant och viktigt samtal om vårat gemensamma projekt. Hon och två andra lärare känner att det är dags för dem att gå vidare och utveckla sitt engagemang för barn som inte har någon som bryr sig om dem. Det kommer jag att skriva om så småningom.
Sedan var det dans med barnen som vanligt.
Att vara med på en kenyansk katolsk mässa är något helt annat än att gå i kyrkan i Sverige eller i katolska kyrkor i Europa. Man sjunger, dansar och skrattar, men man talar också väldigt länge och mycket. Överhuvudtaget är de otroligt talbenägna - det ska ständigt talas och tackas och förmanas och predikas. Hur de vuxna orkar förstår jag inte, och att barnen sitter tyst och lyssnar är rent obegripligt.
Jag hade blivit förvarnad om att det skulle vara kallt och regnigt. När vi gick hem från kyrkan var det 31 grader och sol. Jag fryser inte, om man säger så. Tänk att jag åkte skidor i meterdjup snö för två veckor sedan! Känner mig mycket priviligierad!
Det har faktiskt kommit några regnskurar, men de är väldigt små och korta. Inga skyfall här inte.
Efter lunchen som bestod av ris och någon slags små bönor eller linser, var jag tvungen att vila en stund. Sov dock bara högst någon minut, men det var ändå skönt.
Sedan har jag suttit ute i skuggan med barnen och lekt, pratat och sjungigt.
Nu har det blivit kväll. Åt middag medf Susan, en av lärarna, och vi hade ett intressant och viktigt samtal om vårat gemensamma projekt. Hon och två andra lärare känner att det är dags för dem att gå vidare och utveckla sitt engagemang för barn som inte har någon som bryr sig om dem. Det kommer jag att skriva om så småningom.
Sedan var det dans med barnen som vanligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar