På lördagsförmiddagar är det tvätt av skoluniformen som gäller för barnen. Eftersom lovet har börjat var det extra viktigt idag och jag sa att jag kunde tvätta några av de små barnens kläder. Jag fick god hjälp av några av tjejerna och dessutom ackompanjemang av Kinuthia på trummorna, där vi stod böjda över tunnorna med tvätt.
Olivia som är tvätterska här är en av de lataste personer jag har träffat i hela mitt liv. Hennes man är i och för sig snäppet värre. Nu när hon inte behövde tvätta själv tog hon chansen att ta lakanen från alla pojkarnas sängar och få dem tvättade, något som hon gör alltför sällan själv. Det var med andra ord en redig tvätthög vi tog oss igenom och ryggen var inte så lite trött efteråt. Men roligt var det, med sång och trummor till.
Resten av förmiddagen satt jag i skuggan framför flickornas hus, omgiven av barn som pratade, visade, frågade, kammade mig och kände på mig. Kombinationen av beröring- och kontaktbehov och nyfikenhet som de alla bär på, gör mig synnerligen intressant att noggrant undersöka. De är till exempel mäkta inponerade av att blodådrorna syns genom huden och följer dem med fingret längs mina armar. Vi kastade också lite boll och jag fick visa att jag kan hoppa hopprep.
Till lunch fick vi besök av ett par bybor som hade med sig mat, läsk och bananer till alla barn och personal. De var här även en gång i julas och bjöd alla barnen på fest, och nu kom de för att det lider mot påsk. Underbara människor!
Efter lunchen gick jag på en lång promenad över stäppen och jordbruksmarkerna, tillsammans med alla stora barn som ville följa (det blev 26 stycken) till ett annat stycke mark som Masila också äger och där hon odlar bland annat spenat och bananer.
Det var en trevlig promenad och där hoppade ungarna ner i en liten vattendamm för bevattning som finns på området. Det var så lyckliga och hade så roligt så det var en fröjd utan dess like att se.
När vi kom tillbaka var det snart dags för middag, som för omväxlings skull inte var bönor och kikärtor, utan kokt spenat, potatis och nybakad chapati, och sedan blev det sång och dans som vanligt.
Jag vet inte om jag kan förmedla något av alla känslor som rör sig inom mig här, men idag hände en sak som gör mig tårögd varje gång jag tänker på det. Mutunga, en av pojkarna som är i 11 år, sa till mig: "Jag är så lycklig för att du är här, för när jag ser dig känns det som om jag har en förälder."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar