Skolan

Det är fem klasser i skolan, varav två förskoleklasser. Barnen är mellan 4 och 17 år och det finns fem lärare.
Så gott som all undervisning sker på engelska. Det är bara swahililektionerna och en ganska stor del av de yngre barnens timmar som är på swahili.

Klassrummen är enkla men funktionsdugliga. De har väldigt lite skolmaterial så nästan alla lektioner går till så att läraren berättar allt och de äldre barnen skriver upp mycket av det läraren säger. Det finns bara klassuppsättning av någon enstaka lärobok, det finns inga kartböcker eller annat som är självklart i svenska skolor. Pengarna att driva skolan räcker helt enkelt inte till.
Eftersom det inte finns någon elektricitet där, så kan de inte använda filmer, datorer eller liknande hjälpmedel.
De har mycket sång och dans på schemat och en hel del idrott.

Den yngsta förskoleklassen "nursery school", 4-5-åringar.

Förskoleklassen "pre-primary school", 6-åringar.

Klass 1, 7-9-åringar, beroende på när de kommit till BzI och fått börja skolan.

"Primary school" är obligatoriskt i Kenya, men det är bara en bråkdel av alla barn i slumområdena som går i skola. Det finns ingen kontroll på om de går i skola, och om de är föräldralösa och har småsyskon att ta hand om, kan de inte gå. Det finns också många föräldrar som inte själva har gått i skola och som inte tycker att det verkar vara nödvändigt.

Klass 2-3, 8-11-åringar, återigen beroende på hur gamla de var när de började skolan.

Klass 4-5, 10 år och äldre. De äldsta är 17 år.

Lärarna gör ett fantastiskt jobb. Trots de små resurserna lär de eleverna alla viktiga kunskaper. De ger också barnen något annat som är lika viktigt; en tro på framtiden, höga ambitioner och ett starkt självförtroende.

En dag kom en av pojkarna som är 10 år, till mig och sa: "Elisabet, jag vill berätta en sak för dig. Nu bor ju vi barn här. Vi går i skola här och vi leker här. Men sedan ska vi flytta. En del flyttar till Nairobi och en del flyttar till andra städer. Och då ska vi bli någonting. Till exempel jag, jag ska bli pilot."

Att få vara med om att ett barn som blivit övergivet, levt på gatan och utsatts för mycket sådant som barn inte ska behöva uppleva, kommer och säger något sådant, med en sådan inlevelse och självtillit som denna pojke gjorde, är en upplevelse som rotar sig i själen. Kan jag göra något för att han ska ha möjlighet att lyckas? tänker man.