Masala Praxedes var lärare i många år innan hon för 10 år sedan pensionerade sig och startade skolan och barnhemmet i Kibera. Hon började med några få elever och ett par lärare. Idag går cirka 500 elever i skolan där. De flesta bor hos föräldrar eller anhöriga i Kibera, men ett 50-tal är föräldralösa och bor på barnhemmet. Personalen består av tio lärare, en socialarbetare/fritidsledare, en husmor och en städare/vaktmästare.
Masila berättar om skolan och barnhemmet. Några av personalen i bakgrunden.
Skolgården i Kibera är som en oas i slumkvarteren.
I samband med valen i Kenya i slutet av 2007 var det länge oroligt i landet med stridigheter mellan olika stammar. Inte minst i Kibera, där det bor många människor från hela landet på en liten yta, var det våldsamma upplopp. Barn blir lidande på ett särskilt sätt i sådana situtioner och Masila ville ta de yngsta från Kibera för att de skulle få en lugnare uppväxtmiljö. Hon hade ärvt lite mark i Kamulu och bestämde sig för att bygga en skola och ett barnhem även där. De tretton yngsta barnen och två lärare flyttade dit. Lärarna är Susan och Elocy som fortfarande arbetar där, idag tillsammans med tre till lärare, en socialarbetare/fritidsledare, en husmor, en städerska och en vaktmästare. Det bor 50 barn där och ytterligare 10 går i skola där.
Elocy, Susan och Nicholas, tre av lärarna i Kamulu.
Aggi, social worker/fritidsledare.
I det här rökiga plåtskjulet rör husmor Margreth i grytorna.
Masila driver alltså idéelt två skolor och barnhem för totalt cirka 560 barn och 25 anställda. Det gör hon med egna medel, bidrag och gåvor. Hon lägger förstås mycket tid på att få in pengar, men hon gör också mycket arbete som att köpa alla mat och annat som behövs och köra dit det. Dessutom har hon en vuxen begåvningshandikappad son som bor hemma och som hon varje dag skjutsar till och från hans dagverksamhet, samt ytterligare två vuxna barn och ett barnbarn som hon hinner med. HON ÄR EN FANTASTISK KVINNA med ett stort hjärta som brinner för föräldralösa och övergivna barn och för att alla barn ska få gå i skola.
Hur hon egentligen klarar att finansiera verksamheten vet jag inte, men eftersom båda skolorna är godkända av staten får hon ett statsbidrag till driften av dem. Det räcker dock inte långt, utan pengarna kommer till största delen från organisationer och privata donatorer. Och en sak är säker; trots det oerhörda arbetet som hon och personalen gör, så räcker det inte. En del månader har hon knappt pengar till mat och löner.
Behoven är stora, både materiellt och på andra sätt. Det liv barnen har fått är väldigt mycket bättre än det de hade innan - men det är långt ifrån så bra som barn borde få ha det.
För mig blev det så tydligt när jag var där att det faktiskt går att göra något härifrån Sverige för att det ska bli lite bättre för dem. Jag bestämde mig redan där för tre saker som jag ville och vill göra för dem:
1) Köpa trummor till skolan eftersom barnen dansar och sjunger så mycket, men inte hade några riktiga trummor. Det gjorde jag också och den glädje jag fick se var mångfallt värdefullare än de kronor som trummorna kostade.
2) Samla in pengar så att de får elektricitet dragen fram till tomtgränsen. Det kommer jag att skriva mer om i nästa inlägg.
3) Sponsra tre barn så att de får möjlighet till fullständig skolgång och sedan en utbildning. Det kommer jag också att skriva mer om senare.
Eftersom jag nu har bestämt mig för att åka dit igen i april, så har jag också börjat samla in kläder, skor, leksaker, lakan och badlakan som jag ska ta med. Om du har kläder och/eller skor för barn från 4 år och upp till vuxenstorlekar (de äldsta i Kamulu är 17 år och de äldsta i Kibera är 20) eller något av det andra som du inte använder, så får du väldigt gärna skänka det, så tar jag med det och delar ut till barnen.
Jag ska skriva mer om även detta i nästa inlägg och även visa några bilder från när barnen fick saker under veckan jag var där. Sedan kommer jag förstås att fota när sakerna som jag har med mig delas ut, så du får se att de kommer fram och kommer till glädje och användning.
Om du bor i Älvsbyn, Piteå, Skellefteå, Umeå, Sundsvall eller Uppsala, eller kan ta sakerna till något av dessa ställen, så kan jag hämta dem. Det är det enklaste sättet, annars får vi försöka komma på någon annan lösning, till exempel posten.
Jag vill redan nu säga TACK så väldigt mycket alla godhjärtade människor. Asante sana! (Tack så mycket!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar