Barnen som bor på BzI har alla varit gatubarn under kortare eller längre tid. Flera av dem har en eller två föräldrar som har dött i aids. I Kenya är det i princip omöjligt för en ensamstående förälder utan arbete att klara att försörja sina barn. De måste leva på det de hittar och kan få tag i under dagen. För oss som aldrig har varit i närheten av den situationen är det svårt, eller snarare omöjligt, att förstå hur man kan överge sina barn, men det är antagligen så att när situationen blir övermäktig, känns det på något sätt som om det är det bästa för barnen.
De här barnen har alltså dels varit med om att en eller båda föräldrarna har dött. Sedan har de blivit övergivna av den andra föräldern. En del har då sökt sig till anhöriga som inte heller har klarat att ta hand om dem och kört iväg dem.
De har då tvingats leva på gatan. Ätit det de kunnat hitta. Sovit där det varit möjligt. Inte haft några ägodelar förutom de trasiga och smutsiga kläder de haft på sig. Blivit utsatta för våld och övergrepp. Våldtagna.
Flera av barnen kommer från Kibera som är ett stort slumoråde i Nairobi.
Man beräknar att det bor 1 miljon människor i Kibera, och antalet växer ständigt.
Majoriteten av dem som bor där är barn eftersom familjerna ofta är stora och medelåldern låg.
Många vuxna dör i aids.
Många familjer består av bara barn.
När föräldrarna dör tvingas de större barnen ta föräldraansvar för sina yngre syskon.
Barnen har tagit hand som sig själva och varandra. De har hållit ihop. De har klarat sig.
Så småningom har de hittats av någon socialarbetare, präst, polis eller någon annan som sett deras situation och sett till att de fått komma till Baraka.
Där har de fått en säng, en filt, några begagnade kläder och en plåtlåda att ha sina få ägodelar i. De får äta sig mätta och får gå i skola.
När jag kom dit trodde jag att jag skulle möta sorgsna och sargade barn. Och visst kunde man märka på dem att de har mycket sorg och trauman inom sig. Men det är inte det man slås av. Tvärtom; de har en livsglädje och en tacksamhet som jag aldrig sett någon annanstans. Det är en glädje som inte finns i Sverige. Det är en tacksamhet som man nog bara kan känna om man vet hur det är att inte ha någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar