Det finns saker man inte förstår förrän efter ett tag.

Det tog till exempel två veckor innan jag fattade varför det alltid ligger ett trasigt skrivhäfte utanför toaletterna.
De tar ett blad när de behöver papper till toabesöket.

Det tog också lång tid innan jag förstod hur många här ser på vita. Först pratar de och är så vänliga, trevliga och öppna, och sedan plötsligt så frågar de efter pengar. De tror att man är en money machine med outtömliga resurser. Och att tigga är ingen skam här. Det är en möjlighet som man bör ta vara på.

En sak som jag inte har förstått ännu är, om de har bättre mörkerseende än vita, eller i alla fall än mig. Igår gick vi den långa vägen från kyrkan i mörker. Jag hade i och för sig ficklampan med mig, och den första biten hade jag inte klarat att gå utan, men barnen bara travar på, rakt fram över gropar och stenar.
Den andra biten däremot, där jag vet att vägen är någorlunda jämn (ja inte med svenska vägmått mätt, men jämfört med andra vägar vi går här) hade jag den släckt för att träna att gå i mörker utan att se. Det gick faktiskt över förväntan, men om inte barnen hade varit med hade jag knappast klarat det. Det verkar helt klart som om de ser bättre i mörker. Kan det vara så?
 

Mzungo är less på dammiga vägar!

Ett tag är det charmigt med alla dammiga vägar, men det stadiumet har jag passerat. Just nu är jag så less på dem så jag vet inte vad. Om jag bodde här, skulle jag väl antagligen landa i någon slags acceptans, antar jag. Vad skulle man annars kunna göra???

Mzungo betyder vit människa och det andra jag är less på är att höra folk prata om mig men inte veta vad de säger. Det vill säga, jag hör att de säger mzungo, men sedan förstår jag inte något av vad de säger. Det händer hela tiden. Det känns lite oförskämt, men jag antar att det är svenskt att se det så. De manar säkerligen inget illa. De bara inte tänker på att jag fattar att de pratar om mig.

En annan lustig språkgrej, är att en del av de mindre barnen envisas med att prata kiswahili med mig. Jag säger till dem att prata engelska, och då säger de: "Elisabet this is" och sedan kommer resten på kiswahili igen. När jag tydligt inte förstår, upprepar de vad de sagt. På kiswahili. Det är precis som om de inte accepterar att jag inte förstår.

Faktum är att jag tror jag skulle lära mig språket ganska ganska snabbt om jag var här en längre tid. Jag har redan fått kläm på en hel del och jag har börjat uppfatta de ord jag kan, när de pratar.
Nästa gång jag åker hit ska jag nog sätta mig på skolbänken och läsa en kurs i Kiswahili för utlänningar.

En tredje sak som jag är less på är att äta så mycket. De äter som om de trodde att det är sista gången de ser mat. Och de öser på ännu mer åt mig, trots att jag alltid säger att jag vill ha lite. Som tur är, är det flera av barnen som inte blir mätta på de portioner de får, så det finns alltid någon som vill äta upp det jag inte orkar.

Glad Påsk!

Skärstorsdag
Gjorde en shoppingtur på förmiddagen tillsammans med Kinuthia, min stora pojke, och hans kusin Irene. Köpte lite saker som barnen behöver och mat till familjen för att täcka deras kostnader för att barnen är där under lovet.

Sedan gick jag tillbaka till Baraka och fick ett hjärtligt mottagande av alla underbara barn. Mat, prat, ballonger, kamning är några av eftermiddagens nyckelord. Eftermiddagen satt jag ute och barnen sjöng och dansade. Sedan kom lärarna Susan och Elocy från sin kurs i stan, Så resten av kvällen har jag umgåtts med dem.

Långfredag
I Sverige gör den här dagen väl sig inte skäl för namnet, men här gör den det. Jag bestämde mig för att gå med i processionen "The way of the cross" för att se hur det går till. Det visade sig vara en mycket låååång vandring från en kyrka till en annan, med korsbärare och stopp på de tretton "stationerna", enligt katolsk sed och med afrikansk touch, det vill säga; vi gick vääääldigt lååååångsaaaaamt. Det gick så långsamt så jag bestämde mig efter cirka halva vägen att gå tillbaka till Baraka. Jag hade ändå inte tänkt vara med på mässan. Och tur var det, för de som var med kom inte tillbaka förrän en 6-7 timmar senare! Mamma mia så mycket meningslös religiositet det finns.

Resten av dagen har jag umgåtts med Aggi, som kom för att hämta sina sista grejer, och med barnen förstås. Maggi, kokerskan, gjorde en hårknut på mig med svart löshår. Det blev jättefint och förtjusningen bland både barn och vuxna var stor.

Aggi skrev också recept på chipata åt mig idag, så när jag kommer hem, ska jag göra det. De gör också en böngryta som är jättegod, ska även ta recept på den.

Det värsta är att de ger mig så mycket mat hela tiden.

Tisdag 19 april
Idag har jag varit på Nairobi National Museum, vilket var mycket intressant, med dels en utställning om Afrikas djur, dels en om Kenyas kultur och historia. Mina tre barn, deras tre kusiner, grannens två barn och deras kusin följde med. Barnens farbror skjutsade oss i sin matatu.

Sedan såg vi ormhuset som hör till museet och åt sedan lunch på ett traditionellt ställe där de grillar get utomhus och serverar med ugali (fast barnen ville hellre ha pommes frites, så det fick det bli). Jättegott! Maten kommer på en bricka och alla tar från den och äter med fingrarna.

Därefter åkte vi till en djurpark som ligger alldeles innanför entrén till Nairobi National Park. För mig som var på fantastiska safarier i januari var det rätt slätstruket att se djuren inhängnade, men för barnen som aldrig sett dem i verkligheten, var det fantastiskt roligt. Och att de skulle få en rolig dag var ju själva poängen med utflykten.

Kvällen har jag sedan tillbringat med först den ena familjen och sedan den andra. Kuria, lilleman, ville att jag skulle sova hos dem i natt, i den säng som han delar med två andra barn. Jag tackade vänligt nej.

Onsdag 20 aprilTog två promenader med barnen idag, varav den på eftermiddagen gick till floden Athy, som är Kenyas längsta/största flod. Inte mycket vatten nu i den dock.

Det är mycket intressant att bo hos en familj så här, men också lite påfrestande, för man är hela tiden delvis beroende av deras tider och göromål. Och så måste man vara proppmätt JÄMT.

Men det går bra och i morgon ska jag gå tillbaka till Baraka.
 

Äkta vardagsliv

Måndag 18 april. Idag är det verkligen fullmåne och den lyser ljust och klart i kväll.

Jag åkte och badade i swimmingpoolen idag igen med barnen på förmiddagen. Det var lika roligt som förra gången men lite kallare eftersom solen inte behagade vara framme hela tiden.

Efter lunch packade jag ihop en del av mina grejer och gick till "andra sidan" där mina barn nu bor under lovet. De har en grannfamilj som har ett stort fint hus och jag bor hos dem nu i några dagar. Hela kvällen var jag dock hos barnen och deras faster och farbror. Det är jätteroligt att få vara med om ett vanligt vardagsliv hos en kikoyofamilj. Kikoyo är stammen som de tillhör - något som är väldigt viktigt i det här landet.

Jag förstår med och mer hur lite man förstår av samhället här, om man inte förstår stamm-situationen. Väldigt mycket kretsar kring vilken stam man tillhör och det påverkar en rad saker i livet.

I kväll fick jag inte bara äta kikoyosk mat utan även se den tillagas. Det var en jättegod gryta med potatis, bönor, tomat och något grönt med små blad som jag inte kunde lista ut vad det var, och namnet på kikoyo hjälpte mig föga... Väldigt gott var det i alla fall. Problemet här är att man får så stora portioner.

I morgon blir det en utflykt med alla barn.

Man kan inte förstå allt

Söndag 17 april
Kan börja med att berätta att precis som jag anade så är det mer fullmåne i kväll. Kan någon förklara varför den ser full ut här, redan ett par dagar innan den verkligen är det? Så är det ju inte hemma.

I morse började vi dagen med en lång promenad till ett ställe där Palmsöndagsprocessionen skulle starta. När vi kom fram sjöng kören redan och åsnan var riggad med en vagn, dekorerad i rött som är Palmsöndagens färg. Det var röda band och röda ballonger och uppe på kärran hade de bundit fast en plaststol. Där skulle nu inte Jesus sitta, som i Bibelns berättelse, utan den äldste "huvudfadern" som är en gammal irländsk präst, som borde ha pensionerat sig för länge sedan. Efter åsnan med präst på vagn gick allt folket med palmkvistar i händerna och sjöng Hosianna och andra omkväden.

Vi gick långt, säkert ett par km, innan vi var framme vid kyrkan, där mässan tog vid. Ibland blir jag så trött av att inte förstå, och så blev det idag, så jag orkade inte sitta kvar, utan gick ut efter en stund. Där var många barn så jag var sysselsatt och definitivt inte ensam.

Efter den långa promenaden hem, satt vi i skuggan och pratade en stund, jag och några av barnen. Sedan kastade jag lite boll med en liten kille som heter Jovi och gick sedan för att vila. Lyckades faktiskt slumra till en stund. Jag har vaknat vid fyra eller ännu tidigare varje morgon sedan jag kom hit. Det beror naturligtvis på att vi lägger oss tidigt och att jag inte behöver mer än fem-sex timmars sömn, men det är ju onödigt tidigt, så jag tänkte försöka vrida fram dygnet någon timme. Får se i morgon om jag lyckats.

Efter det rensade jag gröna bönor från småsten och skräp tillsammans med några av barnen. Det är när man gör sådant man får nya perspektiv på EU-regler och andra normer som vi rör oss med i Sverige. Vilka bevis finns det egentligen för att hygien överhuvudtaget spelar någon roll för om tillagad mat är tjänlig eller ej? Det är sådana funderingar man får.

Tog sedan en kort promenad för en pratstund med husmor Gorete och umgicks med barnen en stund innan det var dags att äta. I kväll var det sång och dans igen efter två kvällars uppehåll.

Idag har ytterligare två barn blivit hämtade för att få åka iväg ett tag under lovet. Fjorton av dem som är kvar har ingen känd anhörig eller någon som vill kännas vid dem. Att de är kvar är ju förståeligt, men det finns ytterligare 28 som har någon som ibland brukar ta dem härifrån, i flera fall är det till och med föräldrarna - men trots det är de kvar här under lovet. Det är många saker man inte förstår här i Kenya.

Fullmåne?

Lördag 16 april
Började dagen med att tvätta lite. Har nu anpassat så bra så jag tvättade fötterna och skorna i tvättvattnet när jag var klar med kläderna. Snart är jag en fullfjädrad afrikanska!

Nej, sanningen att säga så är skillnaderna i tänkesätt och attityder ibland oerhört mycket större än man kan tänka sig. Det gäller inte minst synen på barn, men också arbete, samhälle och mycket annat.

En lustig antikulturkrock (eller vad man ska kalla det)  inträffade dock igår. Agneta hade sagt att hon (vi) skulle gå klockan halv 9. Eftersom all erfarenhet av afrikansk tid säger mig att då kommer vi iväg tidigast vid 9, så satt jag i godan ro och höll på med något, och var inte allt klar, när hon vid pass 10 över 8 kommer och säger att hon är klar! Snacka om att jag blev förbluffad!

Efter frukosten idag hoppade jag långrep med några av barnen och sedan unnade jag mig lite fotbad och annan lugn och ro. Det är skönt att vara ensam en stund ibland.

Innan lunchen sparkade jag boll med några av barnen. Till lunch åt vi ugali, som vi faktiskt inte får så ofta här nu. Ugali är basföda/en av standardrätterna i den här delen av världen. Majsmjölsmos. Mättande, inte dåligt men knappast något kulinarisk orgasm.

På eftermiddagen inträffade en annan "lustig" kulturkrock. Även den handlade om att passa tiden... Jag är ju ingen expert på att komma i tid som alla som känner mig vet, men när en grupp barn har en tid att passa så anser jag ju att de bör komma i tid. Klockan två idag skulle jag gå med de större barnen till kyrkan, där de deltar i dop- och konfirmationsundervisning. Den skulle börja klockan tre, så vi hade gott om tid, även om vi inte skulle komma iväg klockan två.

Precis när vi var färdiga att börja gå, kom två bilar, och det visade sig vara några personer som skulle ge några sängar till barnhemmet. Det behövs verkligen nya sängar, så det var toppen att de kom - men
det innebar att vi inte kunde börja gå, för barnen skulle bära in sängdelarna och sedan ville de ta ett foto med alla barn när sängarna var ihopsatta.

"Bättre sent än aldrig" sa husmor och skrattade nekande när jag tyckte att vi kunde gå. De mindre barnen var ju kvar och kunde fotas. Jag blev småirriterad över inställningen, men tog skeden i vacker hand som det heter, och satte mig för att vänta.

Klockan gick och gick och gick och jag blev mer och mer irriterad. "Hur ska något någonsin kunna börja fungera i det här landet om de lär barnen att de inte behöver komma i tid ens till undervisning???" tänkte jag med upprörda svenska tankar.

Nåväl, till slut kom vi iväg, cirka 45 minuter för sent. Jag skyndade på ungarna - men när vi var nästan framme sa de plötsligt "There is teacher". Det visade sig att hon som håller i undervisningen var lika sen som oss och inte hade hunnit fram än.

Vad säger man??? Har jag förstått det här med afrikansk tid nu???

I kväll satt jag och flera av barnen ute i fullmånens sken och tittade på den innan vi åt en mycket sen middag. Om det nu var fullmåne. Egentligen tror jag inte det, för de tidigare gångerna jag upplevde fullmåne i Afrika, trodde jag att den var full minst två kvällar innan den verkligen var det. Antagligen är det så nu också.